Det var ingen bra dag för Clara. Allt hade varit som vanligt. Clara hade klivit upp tidigt och tränat på hotellets gym medan jag låg invirad i vita lakan och tänkte att min kropp får duga som den är i dag också. Någon gång i framtiden kanske jag också blir en sådan som går till gymmet på morgonen. För mig är det som att vara ett barn som gör läxor man inte ens fått, på en lördag. Vi skrev, vi åt en sen lunch, vi skrev, tog en promenad och köpte gott till kvällen. "Nu tar vi bilder", sa Clara och kollade ljuset och ställde fram stativet. Hon sa åt mig att sätta mig så att hon kunde ta ett par testbilder. Det är min favoritdel, för då kan jag hålla på lite. Plötsligt lyste rummet upp av solen som inte hade varit där tidigare. "Det funkar inte när solen är framme", sa Clara. Vi tittade upp mot himlen och såg enorma flak av moln som närmade sig och som sedan retsamt gled förbi utan att skymma det vi ville få bort. Himlen lyssnade inte när vi svor och vi satte oss därför att vänta. Sminkade och fixade och redo att vara söta på bild satt vi och gnisslade tänder i kör. Sol-as. "Nu!" utropade Clara och sprang bort till kameran och klackade sig tillbaka till mig. Ner med hakan, le din jävel, älska med kameran. Och så skjuter solen ett hål i det som gör våra foton mjuka och Clara faller ner med axlarna. Så här håller vi på en stund. Och vid solens sista entré får Clara nog och jag är inte beredd. "Nej, nu skiter vi i det här", säger hon på ett sätt som jag aldrig har hört henne låta förut. Hon fäller ihop stativet snabbt och våldsamt och sessionen är över som om någon dragit ner en ridå framför den gula fula solen. Jag ska inte säga att jag blev rädd, mer förvirrad, som en dum hund som får skäll för något den gjorde i förra veckan. Har vi verkligen aldrig varit med om det här tidigare i vår tioåriga vänskap? Givetvis har vi det, det hände förmodligen första gången vi träffades i Nairobi. Men då var det jag. Som när vi tog färjan från Sandhamn och jag blev rädd och manisk över att det inte skulle finnas plats på bussen till oss. Det är alltid jag. Som stressar upp mig, blir hysterisk, ryar. Nu var det plötsligt Clara. "Det här är en milstolpe", sa jag till Clara och sedan tog hon en tupplur och sedan var det bra. När vi äter middag ett par timmar senare så pratar vi om Claras lilla falling down. Hon berättar att hon kände sig ful, stor, oformlig. PMS hade hon också. Det kändes inte bra för henne att sitta där och försöka vara fin på bild. Synd för henne för jag kände mig svinsnygg. Jag hade kunnat åma mig framför kameran tills korna kom hem och då hade jag lagt mig på korna och poserat på dem. Så det var fint att få det bekräftat i Claras kommentarsfält. "Det här nog ett av de finaste korten jag sett på Malin. Wow. Du är också fin såklart!""Är det Malin? Känner inte igen henne i profil och så fin hon är, hälsa det!""Wow vilken fin bild på er båda!Älskar att se Malin i sjaletten, snyggt!Prenumererar såklart på podden och bloggen. Ni gör det så bra☺️Kram"Jag var söt i sjalett och vi gör det så bra. När jag lyssnade på avsnittet före publicering så blev jag lycklig och tänkte att det här är ett av mina favoritavsnitt. Topp tio av våra tvåhundra plus. Nu är det sommar och bara podd för prenumeranter. Det blir ni härDet kostar 39 kronor i månaden och det är ingen bindningstid eftersom bindningstid är värre än att gå på en andra dejt med någon som har sagt "Du är ful så jag kisar med ögonen tills vi skiljs åt."Vi är bättre än så och jag tror, våra lyssnare säger det, att vi blir ett sällskap som berikar. Min syster säger det, Jasmina, Astrid, mamma, faster Birgitta, Åsa. Det här är människor som älskar mig för att de måste, absolut, men de måste inte älska podden. Jag förhör dem aldrig på om de har lyssnat, de gör det ändå. Så jag menar.
