På tisdagens eftermiddag var jag trött efter en ganska kort men ganska konstig dag och konstiga dagar känns långa och sedan blir man lite matt och undrar förvirrat och trögt varför man inte är tåligare. Strax efter klockan 16 klev jag upp för att gå och hämta mitt yngsta barn på fritids. Jag låter honom inte cykla hem ensam och om detta tycker hans syskon att de var tre månader gamla när ingen här hemma brydde sig om de kom hem levande eller döda eller kidnappade eller misshandlade. De minns barndomen genom smutsiga glasögon. Ingen kärlek, ingen mat, ingen omsorg och nu får han som kom sist allt det goa. *Han är min bebis och jag vet att jag förstör honom och ändå fortsätter jag. *En annan son hade precis kommit hem och nu satt han i soffan och tog igen sig. "Är det kallt ute?" frågade jag honom och gick mot hallen. "Njä, men det är ganska blåsigt", sa han till min rygg. Jag öppnade dörren och tog ett stort kliv ut på trappan för att liksom känna vinden slå mot mig och vilken jacka jag skulle välja. Och precis mitt i det där meteorologiska steget får jag syn på ett okänt litet barn två skollinjaler från min kropp. Och jag skriker. Självklart skriker jag eftersom det inte verkar finnas några andra reaktioner i min kropp. Jag hade ju kunnat säga Oj, hej! eller något annat moderat. Istället skriker jag till det söta lilla flickebarnet som har en majblomsväska på magen. Sedan jag skrikit mitt skrik försvinner jag bak in i hallen och sjunker ner på golvet. Det är så jag gör när jag har skrikit. Det finns inga andra reaktioner på skrik i min kropp. Falla ihop och vara mjuk på golvet, inte sällan med en kupad hand över könet eftersom jag inte sällan kissar på mig. Det lilla barnet säger förlåt och sedan skrattar hon nervöst och lite hysteriskt, på det stökiga golvet framför henne ligger en kärring och skrattar. Jag kommer upp på fötter, jag säger förlåt, vi skrattar, hon är så söt det lilla barnet. Jag köper en majblomma. För när man har traumatiserar ett barn för livet så måste man betala för sig. Vilken tur att jag inte har ett fladdrigt psyke, det hade varit jobbigt, undrar hur det känns. Vi bor i en radhuslänga och har så gjort i tjugotvå år. Ni tror mig inte när jag säger att det ringer ungar på dörren elva gånger om dagen, de vill leka med våra barn, de vill tigga godis, de vill sälja saker vi inte behöver, det är som att vara med i en Spring i dörrarna-fars fast utan det roliga. Nu låter det inte så men jag älskar barn som ringer på, det känns förr i tiden och underbart. Vad jag menar är: JAG BORDE VARA VAN. Jag klär mig i en tunn kappa för nu är jag varm och skamsen. Kliver ut genom dörren, beredd på allt. Jag lämnar mitt hus, vinden är ljummen och blomman glömde jag på hallbyrån. På vägen till fritids möter jag barn som är yngre än min son, på små små cyklar trampar de hem själva genom livet.
