Åtta bilar från sporthallen hittar jag en ledig parkeringsplats. Att jag ens chansade på en gatuparkering, jag har inte den turen i mig. Joachim är född med den. Seglar fram på rakvatten och flax, världens alla parkeringsytor öppnar sig för honom såsom vackra lotusblad i morgonsolen. "Vi är sena!" säger barnet jag håller i handen. "Nej, det är ingen fara, vi är perfekt i tid", säger jag. Jag betalar med appen och går in genom dörrarna till stadens stora sporthall. Vi ska till B-hallen. Sådan duktig mamma jag för en gångs skull har varit, som har tittat i schemat vilken hall som gäller. Med lite tur får jag vara självgod och hjälpa någon annan att hitta rätt. Säga "Det är B-hallen" och försöka att inte se dryg ut men det är det man är hur man än formar sitt ansikte. Tack vare skyltarna så hittar jag snabbt och enkelt B- och C- och D-hallarna. I den ena spelar unga vuxna basket. I hallen bredvid sitter sjuåringar i en ring på golvet med handbollsledare som förklarar, längs väggarna sitter föräldrar med jackor och handväskor i knäna. "Är vi sena?" säger jag till en mamma i dörren. "Det började vid 17", svarar hon. FAN OCH FUCK.Jag hade bara utgått ifrån att alla prova-på-aktiviteter i idrottsskolan låg på samma tider. Jag hjälper barnet med inneskorna så att det ska gå satans snabbt. "Aj""Va?""Aj""Men vad är problemet?""Det sticks"Av med skorna, på igen. Aj, det sticks. Av med skorna, på igen. Aj, det sticks. Av med skorna, på igen. Aj, det sticks. Av med skorna, på igen. Aj, det sticks.Och efter det femte sticket så kommer nästan de där känslorna över mig som jag hade när jag var en ung mamma med den typen av hormoner och prestationskrav och ångest. Jag vill skrika och rya och kasta saker åt helvete och göra en scen och börja gråta och skämma ut mig och åka hem och sedan skriva en text om situationen så att den låter rolig när det bara gör ont i magen och själen och hjärtat och minnet och ryggraden. Han är inte nöjd än, det är han inte. Men jag säger att nu är det bra, nu får du komma över det, in med dig nu. Och när han väl rör sig in mot mitten av hallen så upplöses ringen på golvet, det sätts igång med något, det börjas springas med bollar och detta går han långsamt in i utan att titta tillbaka. Så modig han är. Han känner inte de här barnen, han kommer försent, det sticks, hans mor är svettig och hur ska han säga, ansträngd. Och ändå går han rakt in i stojet och tar en boll, börjar springa, ler. Så modig han är. Jag kommer glömma säga det till honom sen. Jag efterandas nu, sitter på huk med våra jackor och skor på golvet framför mig. Det hade ju börjat så bra med parkeringsplats och rätt hall. Nu är jag skjuten till marken. Jag plockar upp mig och sakerna och går in i hallen, sätter mig längst ner på en skolgympabänk intill en man i sextioårsåldern. "Är det ledigt här?""Ja. Det kanske kommer någon sen, men då trycker vi ihop oss""Nej, då får de GÅ", säger jag och skojar och tänker på främlingar och att det är jag och mannen mot dem men han menar ju sin familj. Vi sitter tysta. Är besviken på situationen. Måste bara få vara arg. Skickar ett sms till Joachim. "Det här blev ju inte så jävla bra eftersom handbollen började vid fucking fitt-fem."Barnen springer och studsar och stojar. Jag lugnar ner mig, ruelsen och svetten och stressen ebbar ut. Men det är något som skaver. Det är något konstigt med den här handbollslektionen. Kan inte inte komma på vad det är. Vänder mig till mannen. "Är det här basket?""Ja"FAN OCH FUCK JAG TYCKTE VÄL ATT BOLLÄVLARNA VAR STORA. Jag samlar ihop våra saker och går ut till mitten av hallen, tar barnet i handen. Vi kommer ut i korridoren och jag vet inte vart jag ska gå, båda hallarna är upptagna. Då får jag syn på Johanna som jag känner, hon är fotograf på Barometern och de sätter tydligen upp all teknik inför torsdagens rugby. "Var är B-hallen?" frågar jag, för det är hennes jobb. Hon och hennes två kollegor börjar leta och tänka och prata sinsemellan. De pekar att jag ska gå genom hallen med unga vuxna i basketshorts till hallen som ligger bortom denna. Så då gör jag det. Men där står en skylt att man inte får gå in där. Jag går tillbaka. "Man får inte gå in där!" gråter jag nästan för nu är det nära nära nära. Jag nästan gråter detta till en av Johannas kollegor, för det är hans jobb. Han följer med mig tillbaka till dörren och öppnar den. Snälla snälla snälla låt det vara handboll för sjuåringar här. Det är basket för elvaåringar. Malin Wollin har lämnat chatten. Jag gråter inte, istället kommer små puffar av apati och kyla från mina hålor med blanka ögon. "Men B-hallen är ju här", säger Johanna och pekar mot hallen där mitt barn nyss spelade basket. Och då reser sig en mamma upp från bänken och säger "Handbollen börjar klockan 18."Handbollen börjar klockan 18. Kukbollen kukar klockan kuk. FAN OCH FUCK.Inför Barometern och Johanna och alla som är där skäms jag. Jag orkar inte vara jag. Varför måste jag alltid? Skillnaden mellan mig och andra är inte att jag alltid gör fel och att andra aldrig gör fel. Skillnaden är att det tar så otroligt lång tid innan jag inser att jag har gjort fel. Skillnaden är att jag river ner himmel och hav och åkermark och främlingar, slår ut med händerna och gör show av min frustration. KOM OCH SE MALIN NÄR HON LIPAR. *Vi går bort till entrén och köper ett äpple i receptionen, sedan sätter vi oss i de gröna sofforna och låter tiden gå mot handboll. Jag ser att jag har fått ett sms från Joachim. "Handbollen börjar klockan 18, eller har du fått ett mejl om ändrad tid?"*Barnet äter upp sitt äpple in till kärnorna, sen vill han veta hur lång tid det är kvar. Jag drar med handen över hans hår och svarar att det är tjugoåtta minuter. Sen säger jag:"När du gick in till basketen och inte kände någon och de redan hade börjat, vad modig du var då."
