Normalisera att sitta kvar vid tågets slutstation tills alla har gått av istället för att ställa sig i en kö av skock. När vi kommer ut springer jag ändå om er alla med mina stissiga ben som ingen tid har att passa. Normalisera att säga ett absolut och högt Nej tack till skorpor och ost i sena kvällen och sedan äta upp det mesta själv. Normalisera att höra för sjunde miljonte gången att Birgitta inte längre kan äta grapefrukt eftersom kvinnor som äter Levaxin inte ska göra det. Normalisera att höra långa febriga vansinniga utläggningar om hur klockor hon inte vill ha är alldeles för dyra. "En halv miljon för den och så ser man inte ens tiden. Ful är den också" Normalisera att ha en faster att köpa en ljuvlig liten stickad sak till och sedan ta med dem båda på promenad i staden. "Gud som det vräker ner därborta", sa jag till Birgitta och ångrade mig genast. Resten av promenaden handlade om huruvida vi skulle klara oss från regnet på ett sådant sätt att om vi inte gjorde det då dog vi omedelbart. Normalisera att hitta en väldigt rak kant därnere. Den måste vara man made, sa jag. Normalisera att ha en faster som går och hämtar en sten att kasta ner eftersom hon tror att hon kan höra på ljudet vad kanten är gjord av. Normalisera att kasta åt helvete fel och slå fast att "Jag som är så bra på att kasta" baserat på att hon brukar träffa diskhon med apelsinskalet. Normalisera att en timme innan taxin till galan kommer klippa av sju centimeter av håret med en slö brevsax. Det blev så fruktansvärt ful och fel och i taxin sörjde jag mitt strip som ju när allt kom omkring var bättre än att se ut som en nyklippt idiot som har blivit skjutsad till frisören av en mamma som sagt "Klipp mycket så att vi slipper komma tillbaka på ett tag." Normalisera att bara gå kvarteret runt och bli arga när det bara blev 2500 steg. Det stämmer inte, sa Birgitta och visste att hon visste bättre än mobilen. Normalisera att grunda galamagen med Birgittas ljuvliga soppa som är snäll. Normalisera INTE den här hållningen. Var har man händerna på röda mattan? tänker jag varje gång. Synd att jag aldrig tar reda på det. Jag hade en otrolig klänning som var mycket kort och därtill bar upptill och den vågade jag inte bära. Så det fick bli klänningen jag har när det är bröllop och namngivning och till den hade jag inga skor. Jag ger mig själv en tvåa. Det huggna håret hade vågats lätt för att dölja de stackars ojämnheterna. Jag är så imponerad av dig! sa jag igen. Då frågade Arja varför och det blev av någon anledning jättesvårt att svara.Jag bara beundrar henne och avundas henne och tycker om. Det blev en fantastisk kväll, en perfekt balans mellan flärd och otroligt tunga ämnen. Så värdiga vinnare. Normalisera att få mormors citronfromage från barndomen men nu i skål på fot i en vacker sal på Dramaten. Och lingon så stora att man blev blyg! Normalisera att när kvällen är slut och städas undan fråga om man får ta med blommor hem till sin älskade faster. Normalisera att skriva i sin Hemmets almanacka varje dag.
