Vi var ett par stycken som sov över på Skaftnäs efter Eurovisionfinalen. Jag sov tillsammans med mina yngsta barn och den yngre av dessa två sov som en propeller med naglar. Jag somnade vid två, vaknade vid tre, vaknade vid fem, vaknade vid sju och då var det söndag morgon och jag såg ut som Irland. Pappa klippte gräs, vårt gräs, jag räfsade, pappa sa oskyldiga ord, jag skällde och ångrade mig men tyckte ändå att jag hade rätt. Jag körde hem och skjutsade yngsta barnet till ett kalas på det där studsmattastället. Till föräldrarna sa jag att jag hade googlat olyckor på hoppstället men inte hittat något. För så gör man när ens barn blir snällt bjuden på kalas. Måste jag säga allt som ryms i min hjärna? Måste mina påträngande tankar vinna varje gång?På eftermiddagen tittade vi på fotboll och jag tänkte milda tankar om mitt liv, att det var söndag märkte jag nästan inte. Klockan 16:15 kom jag till hoppkalaset och föräldrarna undrade om jag kom för att jag var så orolig. Så kunde det absolut ha varit, men jag sa som det var: att jag trodde att det slutade 16:15. Kalaset slutade 17:30 och här tappade jag räkningen på hur trög man kan vara per dag. Föräldrarna, som är våra grannar, lovade att skjutsa hem mitt barn och jag åkte hem. När klockan var 19:30 sa Joachim att vi inte hade något bröd. Jag kan baka, sa jag. Jag sätter en deg, gjorde jag. När jag hade gått och lagt mig vid 22:30 kom Joachim in i sovrummet och sa att det stod en deg i köket. Det gjorde det. Han fick ställa in den i kylen och jag fick ställa klockan på 06:20 för att gå upp och göra morgonfrallor. För sova kan jag göra alla andra nätter när jag vaknar varje hel timme och undrar saker om världen och andra olyckor.
