och jag klev upp klockan 06:20, bakade ut fjorton frallor och gräddade dem först i 225 grader, sen ångrade jag mig och höjde till 250 och sen åt folk upp dem. Jag diskade det som var kvar från kvällen innan och när ska vi gå in i den åldern då man inte har disk på morgonen? Jag föreställer mig att det bara kommer över oss en natt, magiskt förmodligen. Vi vaknar och det är fint i köket eftersom vi är i den åldern då man inte lämnar disk och går och lägger sig. Längtar!Jag skrev en timme och sedan åt jag ett väldigt löskokt ägg och frallor som var mina egna. Vallmo har jag på dem. Vallmo är som mascara: försök sminka dig utan. Sedan jobbade jag som en svingris och sedan spelade vi in två poddavsnitt. Tjejerna hade lyssnat på Jonas Sjöstedt i Krusenstiernska gården och kom hem med höga ljud samtidigt som femtonåringen kom hem med höga ljud. "Jag spelar in podd", sa jag. "Gå ut på altanen", vädjade jag. Då gick de ut på altanen och lät hela vägen in i inspelningen eftersom de inte stängde dörren. När klockan var 16:29 satte jag mig på cykeln för att ta mig till skolan som ligger exakt en minut bort. När jag var halvvägs så släppte kedjan mitt i ett snett hopp från trottoar ner till gatan och eftersom jag var stående och precis tryckte till pedalen så trampande jag igenom och for i marken.Efteråt skrev Jasmina pliktskyldigt att det var stackars mig och sådana saker. Sedan skrev hon "Varför cyklar du när det är så nära?" Och: "Det normala är att inte draw attention."Men som jag draw. Jag vrålade ett "NEJ!" så att folk kom. Jag ville inte meddela mitt fall, men jag låter mig inte hejdas, inte ens av mig själv. Så förvånad och chockad och liksom ej accepterande man är på sin väg mot asfalten. Så ont det gör, man glömmer ju.Jag hämtade barnet på fritids, blodig och smutsig, vi gick hem och väl där så var det ingen som behandlade mig som att jag nästan hade dött. Lita på din familj att tona ner.
