Min fruktansvärda cykelolycka och konsekvenserna av denna. I morse sa Jasmina om mina ben att det inte syns så mycket av cykelolyckan och då svor jag och knöt mina händer. För detta får inte bli "Malin pratade om sin cykelolycka" när vi träffar Elin. Det är väldigt fult att slå sig. Först gör det bara ont och svider, sen kommer fulheten. Sen kommer rädslan: ska jag ha ett ärr på handen nu? Har jag förresten pratat om det faktum att jag inte tog emot med handflatorna utan har sår på ovansida hand? Det vill säga: Jag föll och släppte inte taget om cykeln. Som en gammalmänniska.Som inte hinner reagera. Och ändå tänkte jag jättemycket på vägen ner mot asfalten. Jag tänkte att jag blev så himla förvånad samt: så här får det inte gå till. Kanske släppte jag inte taget om styret därför att jag är en positiv människa som tänker att snart häver jag fallet, snart vänder cykeln upp igen. Det eller gammal. *I lördags spelade två söner match. Jag var med och hjälpte till i kiosken hos elvaåringens lag. Bakade bullar gjorde jag. Sen tvättade vi matchkläder. Jag hatar, verkligen hatar, klädnypor. De tar tid, de lämnar märken och de går sönder. Den här bilden kallar jag "Tvättråd för oss som har levt länge i en relation." Med spets-behåarna får det gå som det går. Bjutiful bilder på tvätt. Innan jag fick barn så tyckte jag att det lät tråkigt och jobbigt och också vidrigt och hemskt att ha barn som "hade aktiviteter." Skjutsa, vara engagerad, *hålla på*Detta med att gå upp tidigt en lördag eller söndag, köra någonstans, vara någonstans, andra föräldrar, titta på sport, *hålla på*Men där ser man, jag tycker att det är helt roligt. Jag sa inte att jag är bra på det, men jag är där.
