Första klass. Gluggarna, den sticksiga tröjan, den knöliga skjortkragen, manchesterbyxorna, den locktångade luggen med synlig virvel. Lycklig över att vara sju år och gå i ettan och ha ett rum med en My little pony-hylla och rosa gardiner. Att gå i skolan, en sådan självklarhet. En oinskränkt rättighet för mig och mina barn. Och en omöjlighet för så många andra. På grund av krig och naturkatastrofer får 37 miljoner barn inte börja skolan. I morse stod jag och släppte iväg dem, en efter en. Genom den där öppningen i häcken försvinner de tills det bara är jag och en sömndrucken treåring kvar. Jag tänker på alla barn som inte får vara med om det här. Alla mammor som inte får vinka hej då till sina barn och önska dem en bra dag. (Jag påminde mina barn om detta innan de gick, eftersom skuld är en drivkraft så god som någon) Unicef arbetar för alla dessa barn varje dag och behöver vår hjälp. Swisha 100 kronor till 123 90200 17 för bättre möjligheter för fler barn. Ni får gärna sprida blogginlägget. [youtubeplay id="Sc258BXoWpY" size="medium"]
