Igår hoppade jag på Painkiller. Jag såg den fladdra som ett löst rep inne på SVT Play, jag grabbade tag och for i väg genom den fiktiva tillvaron och landade med en painful smäll rakt in i en tegelvägg i hamnen i Göteborg. Gled ner för väggen svag och killed med hjärtat öppet och ömt. Vilket mästerverk som jag nästan inte såg. Tänk att det alltid är så nära att man missar saker. Men nu hjälper jag till, de som inte har sett den får sin chans. HÄR FINNS PAINKILLERDen killar din pain om din pain är att alla serier är trista. Jag vill skriva en massa saker om mellanförskapet och hur vi som inte lever i det har varit förskonade från erfarenheten att fly sitt hemland, att inte kunna språket, att inte känna sig hemma här och senare inte ens där. Att ha föräldrar som förstår mindre än du och att det går fortare för dig som är ung och att det både ger ett dåligt samvete och skuldkänslor och med tiden kanske också en distans till de som gjort allt för dig. Att bli utsatt för rasism, att bli exotifierad men samtidigt förväntas känna dig som en svensk, kom igen nu! Du är en av oss, det känner ju vi, så välkommen att känna likadant.Att kanske alltid känna sig som en andra, tredje klassens medborgare. Att bära de andras skuld, att behöva prestera mer för att väga upp. Att känna skuld inför de som är kvar, där. Att ha fötter i båda världar. Allt det här och mer är Painkiller. Och då är det ändå bara halva behållningen. Resten är en genial tolkning av relationen mellan mor och dotter, klass, kultur och arbete, kropp och kärlek. Snežana Spasenoska och Dodona Imeri i Gabriela Pichlers regi.SE DEM NJUT DEM.
