1. Den här serien måste ha varit väldigt dyr och halva budgeten har gått till att göra ett snyggt omslag. Jag började titta med Joachim till de berömda sista orden "Det är en miniserie, det går fort."Klockan 22:30 igår kväll svensk tid gav vi upp. Då var vi i mitten av avsnitt fyra av åtta avsnitt längre än timmen. Åtta timmar, vad är det för dumheter? Det här är en bra serie. Spännande, obehaglig, snygg, vem kan man lita på och hela konkarongen. Men eftersom de la så mycket pengar på en frän affisch så hade de inte råd med en klippare. Det här har bara hänt ett fåtal gånger förut i livet och jag blir lika förvånad vare gång men: jag blev arg, förbannad på att varenda scen var för lång. "Vem tror de att de är?" utbrast jag i soffan. "Tror de inte att jag har bättre saker för mig?" Som vadå? Titta på en annan serie? Jojo, men ändå, uppta all denna tid helt i onödan. Tajta till och kill spanska darlings. Typexempel: Huvudkaraktären Alex ska säga något djupt till sin mamma, som av olika anledningar inte svarar, och det gör han i fyra minuter. Nu tänker ni att det inte är länge men ni har fel. Bara han och hans mamma, bara han när han viskpratar mot sin mammas kind i närbild. I fyra minuter. Vad bra att jag nämnde viskpratar, för det gör de ofta i den här serien. Hur ofta Malin?BARA HELA TIDEN. Om det blåser storm. Om der regnar.Om man står mitt i en festival och folk skjuter raketer.Om man står på en klippa vid ett rasande hav med tillhörande vindar.Om man är ledsenargallmänt upprördförtvivladav sorg förtärdAlla viskar. Och: alla hör. I ärlighetens namn: jag snabbspolade mig igenom stora delar av den här serien, eftersom jag inte orkade något annat. Se den här serien: om du inte har något emot att saker tar tid. 2. Jasmina blev sådär upprörd på mig att hon började ropa i falsett när jag sa att hon visst hade tipsat mig om den här serien. Tyvärr hade hon rätt. Visst minns jag rätt i att vi avhandlat James Norton, men det gällde en film som hette Joy. Den här serien är mycket mycket bra i början och blir sedan dålig mot slutet eftersom det blir lite för saftigt och overkligt. Lite för mycket socker och fett. Människor är inte superhjältar i verkligheten. Den här serien hade kunnat stanna upp och vilat i den omöjliga situationen att två familjer lever med fel söner och vad som händer när det uppdagas. Du vill ha fel son kvar men du vill också ha rätt son tillbaka. Och det vill de andra också. I ärlighetens namn: jag snabbspolade mig igenom stora delar av den här serien eftersom jag var rädd för hur det skulle gå. Se den här serien: om du klarar av att tänka att det bara är en serie och om du gillar socker och fett. 3. Jag såg ett klipp från den här serien och hade inte streamingtjänsten som visade den. Sen hände det som händer då och då: plötsligt fanns den på SVT Play och jag hittade den av en slump, en väldigt lycklig slump. Netflix mallar sig med något PISS i flera månader innan det har haft premiär och när det väl finns tillgängligt så tittar man och påminns om att javisst ja, Netflix producerar piss. SVT smyger omkring i skuggorna och lägger guld såsom listiga hönor gömmer ägg i buskarna. Tänk på detta: om ni vill se något bra, börja ALL-TID på SVT Play. Kampen för Marnie är ett måste. Ni måste. Jag grät så att jag fick ont i kinderna, hela serien igenom grät jag. Otroliga skådespelare och en fantastisk skildring av ett föräldraskap och ett äktenskap, sjukt barn eller inte. Sen den här serien: om du inte ska någonstans efteråt där du måste kunna se med dina ögon.
