Jag borde vetat bättre än att börja titta på en serie på TV4 Play. Hade Trigger point legat på SVT Play så hade den varit bra. Man älskar ju Vicky McClure, trots att man varje gång man kommer på att hon heter Vicky McClure börjar tänka på "My name is Troy McClure, you may not remember me from such series as Trigger point because I said no, because it's jättedålig." Vi ska förstå att Lana Washington är en tuffing och det etableras tidigt i och med hennes jättecoola tofs. Det finns två säsonger av Trigger point, en serie som handlar om Lana och hennes team, men egentligen handlar den bara om Lana och att alla hon känner dör. Av bomber och av knuffar. Trigger point väcker den eviga tittartekniska frågan: Ska man titta på en serie och undra "går det verkligen till sådär?" eller ska man bara låta sig svepas med och strunta i hur polisarbete går till?För med Trigger point är det så att varannan scen är en trigger point. Lana ser sin bästa vän sprängas till döds. En stund senare sitter Lana torr i ansiktet på jobbet och funderar på hur de ska få tag i bombaren. Lana försöker rädda en skräckslagen kvinna som har ett halsband gjort av bomb fäst i element. Lana hinner inte desarmera, så kvinnans huvud försvinner över hela väggarna och Lanas ansikte. En stund senare sitter Lana torr i ansiktet på jobbet och funderar på hur de ska få tag i bombaren. Lana försöker rädda en man som sitter instängd i en moské. Mannen skriker för sitt liv men Lanas kollega drar henne därifrån ett par sekunder innan moskén sprängs i luften. En stund senare sitter Lana torr i ansiktet på jobbet och funderar på hur de ska få tag i bombaren. Lanas lillebror sprängs till döds i sin bil medan Lana försöker rädda honom. En stund senare sitter Lana torr i ansiktet på jobbet och funderar på hur de ska få tag i bombaren. Lana är otrogen mot sin polischefskille med en kille som två sekunder in i serien så uppenbart är den onda som ligger bakom bomberna. Lanas polischefskille blir knuffad ner i ett hisschakt och landar på taket till den hiss där Lana försöker desarmera en bomb. Lana ser hans blodiga hand genom ett hål och verkar bli genuint chockad och kanske lite ledsen, men: En stund senare sitter Lana torr i ansiktet på jobbet och funderar på hur de ska få tag i bombaren. Under två säsonger drabbas London av så fler bombattentat än det finns bomber i världen och Lana är alltid där. Vad mer? Kanske att bombarna har kodord som är kopplade till det periodiska systemet. Så smart! Och medan Lana över telefon får reda på hur allt hänger ihop så får hon syn på sin fuckboy i folkhavet. Lana stannar upp, hon förstår, mannen heter Karl Maguire. KALIUM OCH MAGNESIUM. Men det är försent, Karl springer upp på den lokalpolitiska scenen med ett bombbälte runt magen. Om du tycker att det är roligt att titta på en serie där du njuter av att störa dig på allt som är dåligt och ologiskt och overkligt så är den här serien tio av tio. Annars kan du se Vicky i Line of Duty igen, och glömma det här snedsteget rakt på en mina. En mina som hennes polischefskille klev på i ett garage fullt av minor. Lana räddar honom och sedan kliver de med sina fötter åt alla möjliga håll trots att huset är minerat. Under två säsonger och tolv avsnitt har Lana porträtterats som hård, instängd, hänsynslös och ganska svår att jobba med. Sur och tvär, vägrar att kompromissa. Om någon sträcker ut handen så slår hon bort den. Föräldrarna super och bråkar och har en trasslig relation till varandra och till Lana. I sista avsnittet av den andra säsongen går Lana på bröllop i en prickig klänning, hennes föräldrar är där trots att det är Lanas mycket yngre kollega som gifter sig, alla är lyckliga och dansar och flirtar. Gladast av alla är Lana som ler och är kärleksfull mot hela församlingen inklusive sina föräldrar. Dansar, tjoar och timmar. Kanske är hon bara lättad att alla bomber är slut. Alltså bokstavligt talat.
