Till en längre frukost bestående av ett ägg som blev för hårt, två rostade bröd och en kopp grekisk yoghurt såg jag färdigt Vargasommar. Jag vet inte om jag hade valt att se just Vargasommar om det inte vore för de lyriska recensionerna. Jag såg vad de skrev om Doktrinen och började titta, så jag var lite bränd, det var jag. Men jag kunde inte hålla mig ifrån att se om jag höll med om Vargasommarvurmen. Och det gör jag. Det är det mesta med jag har hållit. Gode TID. Det är snyggt och sorgligt och vackert och tungt och roligt och otroligt brutalt. Det är brutalt men aldrig våldsromantiskt krystat. Bara Deadpool får vara Deadpool. Men framförallt, den här serien har något som är så otroligt svårt att framkalla, att få tittarna att känna: en stämning. Det vilar en stämning över samtliga sex avsnitt. Från första bildruta till sista, en stämning, som jag vill vara i. Att titta på Vargasommar är att sitta på ett mysigt tåg som håller tiden, där toaletterna fungerar och är rena, där ingen har matlåda och ingen vråldiskuterar i sin jobbtelefon. Du vill åka med tills tåget kör rakt ut över jordens kant, falla genom atmosfären. Som är en stämning. Men du vet att du kommer fram, du måste resa dig, plocka ner din otympliga väska och hitta något annat att titta på, och det kommer vara piss. Jämförelsevis eller piss alldeles på egen hand, piss likafullt. Vargasommar har det som få serier och filmer besitter: flera intriger där alla är lika angelägna. I de flesta serier kan vad den och den gör med varandra kvitta, men när de du bryr dig om har en scen så lägger du ner telefonen som du höll i eftersom du väntade på dina favoriter. I Vargasommar, precis som i tillexempel White Lotus, så är alla dina favoriter. Alla berör dig. Samtliga pysslar med något som angår dig. Olle Sarri är fantastisk och kan spela vad som helst, har det visat sig. Upplever han sin karriärs topp?Eva Melander och Henrik Dorsin är underbara som av sorg pinade människor med livet på långtidspaus. Och så har vi seriens absoluta himlakropp av ljus vars androgyna axlar serien vilar på. TT/BildVem är detta? tänkte jag högt och lågt för mig själv. Det där vackra plågade ansiktet som far genom nordöstra Sverige i en boxig och smutsig jacka, kutig rygg och platt hår. Död och våld ligger på marken där Kat har gått. Jag höll mig ifrån att googla namnet, så som man gör, inte riva ner dagdrömmen som är serien och jag. Men nu har jag tittat färdigt och Kat heter Eliot Sumner och är barn till Sting och Trudie Styler. Eliot Sumner är även artist, tidigare under namnet I Blame Coco.Så nu ångrar jag mig. Jag vill inte prata om att få skivkontrakt när man är sjutton och allt som kommer med att födas i rätt familj, jag vill inte tänka på att någon kan vara barn till en kändis och talangfull men att det finns tusentals talangfulla som aldrig får en chans, jag vill bara njuta. Så jag tänker bort. Jag gör det googlade ogooglat. Och jag minns min Vargasommar. Hatten av Jesper Ganslandt. Hatten av Hans Rosenfeldt. Årets populäraste namn nästa år blir efternamn som slutar på dt, vi vill vara som dem. Tack.
