Jag älskar att börja titta på en serie när förväntningarna är "Nä, det här kommer suga, den är tre år gammal och handlingen appellerar inte till mig det minsta, jag VET att jag inte kommer gilla den" och efter två avsnitt: "KAN DET BLI KVÄLL NÅGON HIMLA GÅNG SÅ ATT JAG FÅR VETA HUR DET GÅÅÅÅÅR". Paranoid rivstartar och planterar en miljard bekymmer, hemligheter, dolt förflutet och komplicerade relationer. Och jag sugs in. Men problemet med suget är att ibland suger det. Och det är så konstigt, för vissa delar är bra. Så här började jag skriva inlägget om Paranoid. Sen såg jag färdigt serien. Och nu vill jag ha mina timmar tillbaka. Det är så mycket som är fel att det skulle behövas en heltidstjänst för att bryta ner allt. Och för all del, en del av er tycker säkert att det är roligt att se saker som är så dåliga att de blir roliga. Då är detta serien för er. På grund av dialogen och vissa skådespelare. "Amerikanskan Sheri", tillexempel, levererar så uselt skådespeleri att man inte riktigt vet om det är på riktigt eller om hon ska spela att hon spelar att hon spelar. Jag vill ogärna överdriva, men jag vill mena att det är hypnotiserande dåligt. Och den tyska polisen som är pigg och glad och ärtig även om hon griper en mördare eller står till knäna i misär. Och så har hon den där frisyren som ett syskon utsätter en för när föräldrarna är i ett annat rum. Men nog om min kvinnosyn när det gäller skådespeleri. För nu tar vi itu med kvinnosynen i den här serien. Jag önskar göra ett litet nedslag i en konversation mellan två personer. Några av er kanske minns den här kolumnen för ett år sedan. Det eviga ämnet "män som FÖRFASAS när de får reda på vad kvinnan de älskar gjorde innan de träffades". Här får ni ännu ett exempel, vi tar det en replik i taget. Det här är Lucy. Hon har träffat en polis, en gubbe. En gammal gubbstrutt som är sur och tvär och bitter och inte tror på kärleken. En kul kille. Lucy har sagt att de nog inte kan träffas längre. Inte för att han är sur och vresig eller så. Lucy blir nämligen utpressad. En man har bilder på henne. Hon gör slut med surgubben, för att skydda honom. Sen ringer hon för att berätta sanningen. Hon är rädd och ledsen och skäms. Hon bygger upp styrka. Hon ringer en person hon tycker om och respekterar för att berätta om hennes livs jobbigaste minne. Bobby börjar skaka. Kinderna dallrar, så upprörd blir han. Bobby ser allt framför sig. Flera nakna män, pornografiska. OCH HAN VAR LIKSOM INTE ENS BJUDEN. Lucy försöker göra det lättare för Bobby att smälta att hon har varit naken med flera män, PORNOGRAFISKT. Det ska du inte behöva, snälla Lucy som tagit hand om Bobby. Tröstat honom när han varit psykiskt instabil. Lucy är rädd att bilderna ska dyka upp. Att Bobby ska se dem. (Det gör han lite längre fram och då river han sönder dem, men först efter att han har bläddrat igenom och tittat på samtliga) Han är så chockad och uppriven att han ser ut som en ångpanna i en tecknad film. Snart exploderar hjärnan. FLERA NAKNA MÄN, PORNOGRAFISKT. Lucy vill bara ha något slags livstecken från Bobby. YOU WISH BOBBY. Nu mår han riktigt jävla dåligt alltså. Han är så yr av sin fantasi om FLERA NAKNA MÄN, PORNOGRAFISKT att han måste hålla i sig i själva byggnaden. Inser ni hur illa däran man är då? Bobby vet inte vem Lucy är längre. Det visste han ju inte innan heller eftersom de bara känt varandra ett par dagar. Men ändå, VEM ÄR DU? Bobby trodde att du var en opornografisk en-mans-kvinna! Bobby trycker bort samtalet. Åh Lucy. Jag tycker om dig oavsett vad du har gjort, med vem du har gjort det och varför du gjorde det. Din kropp Lucy.
