För åtta år sedan kom den här: För en tid sedan fick jag ett mejl från en student vid Teaterhögskolan i Stockholm. Varje år anordnas Departurefestivalen där sistaårsstudenterna sätter upp egna föreställningar. Nu undrade studenten i mejlet: Fick hon göra en bearbetning av Till min dotter? Ja. Ja, det fick hon. Faktiskt, så är det det mesta någon har fått något sedan fått. Och igår fick jag se Linnéas monolog Till min dotter. Efteråt var jag mjuk och blank i huvudet av intryck. Känslorna var tacksamhet och kärlek och lycka. Tänk att någon sträcker sig efter något som du har gjort, något som flyter fram i floden av hundratusentals romaner och noveller och pjäser och lyfter just din skapelse. Som sedan ger den ljud och färg och kött och dans och musik. Jag skrattade och grät under tiden, jag skrattade och grät efteråt. Och när jag tog tåget hem så grät jag igen och den här gången berodde det inte på att tåget blev en timme försenat. Jag menar, det blev det såklart, men jag bar förseningen som en författare som precis sett sitt verk bli magi på en scen. Jag kan aldrig tacka Linnéa färdigt. En föreställning kvar: imorgon lördag klockan 16:30. Gratis biljetter finns HÄR