Jamen vad bra. Jag glömde skriva om mitt barns student. Förra året. Ni vet de där böckerna om barnets första år som man fyller i som om det var högskoleprovet, med första barnet. I den boken finns första ordet, en blank hårlock, det finns upplysningar om vad för slags puré som var första tuggan, det finns också en bild på första tuggan och en skojig bild på hur nersölad bodyn blev. Det finns urklipp och små anekdoter och kvitton på sådant man köpte. Sen kommer andra barnet och ungefär hälften av allt ovan nämnda är med. Första tappade tanden har ett datum sedan är tandrutorna tomma. Tredje barnet likadant. Fjärde barnet får en bok och i den står ett namn. Femte barnet har en bok eftersom andra barnet såg till att det köptes en sådan. I den står det kanske "Hej du är född, kul att du kunde komma." Mamman har tänkt att hon ska återkomma med sådant hon har i huvudet men när hon kommer tillbaka till boken så har hon svårt att minnas vilket år barnet föddes, men det var nog någon gång på höstkanten tror hon. Hon tog studenten 2023 och jag gjorde en reel på Instagram Men sen? Jag glömde att skriva om det här. Vårt älskade tvådje barn. Som vanligt, som alltid, så hittade jag på saker att oroa mig för. Som att vi inte skulle hitta parkering tillexempel. Om ändå skolan hade legat granne med ett enormt köpcentrum med elva miljoner lediga parkeringsrutor. Oj, det gjorde den visst. Oj, jag hade visst oroat mig i onödan en sista gång innan jag gick hemifrån. Stolt är förnamnet och efternamnet. Joachims kusin Isak är också född 2004. Vilken lyx det är att ha jämnåriga i släkten, så att det inte bara blir tanter och bebisar. Målbild att syskonen tar emot. Hon till vänster tog studenten i Coronans tid. Bara två fick komma på utspringet. Ingen bal. Ingenting. Han till höger tar studenten om tre år. Jag har redan börjat leta klänning och kommer inte ha en i tid. Alltså till mig. Han kommer ha en kostym med byxor långa som Sverige. Vi körde bakom en stund och jag blev tjock i halsen. Det är så mycket glädje på en enda vagn. Sen körde vi hem och plockade fram backar med mat som vi inte hade behövt laga. Det är min favoriträtt. Varje gång mormor har ett barnbarn som tar studenten så drar hon ett lakan från en röd liten Mazda och lämnar ladugårdsplanen i ett torrt moln. Paketöppningspubliken, första parkett. Lite olika barn bara. Alla hatar. HATAR. När mamman säger "Nu ska vi ta familjebild!"Släkten blir rädd, börjar avrunda och skyndar sig mot sina bilar. Ingen vill. Ta bilden. Vara med på bilden. Inte jag heller. Men tänka sig, att om man aldrig tar bilder. SÅ FINNS DET INGA BILDER. Så gnäll. Gnäll och klaga och gråt. Jag ska ha mina bilder och de andra borde inte få titta på dem. För bilderna finns bara tack vare mig. Detta är mitt manifest. Alla mammor med kamera:s manifest. Hon är ett manifest. Hon är min fest. Nu är det bara tre studenter kvar!