När jag lyssnar på Klas Erikssons Sommar så håller jag det på armlängds avstånd. Eller kanske mer hjärtlängds avstånd. Visst vill jag ta in, men ibland kramar huvudet ihop känsloregistret i förebyggande syfte eftersom en gläntad dörr mot gråtet kan vara tung att dra igen. Bebisar som blir stilla i magen och mammorna som förväntas veta vad som är vad. Byt ställning, drick kallt, buffa med handen, åk in. Jag saknar att vara gravid men jag saknar inte skräcken.*Klas vädjan att plocka ut dottern eftersom det kanske finns en chans. Gör något, vad som helst. Gör det som hänt ohänt, för så här får livet inte vara och så här grymt kan inte en dag vända. På väg till den lyckligaste stunden, så stolt man är, vi mot världen och snart har vi en bebis som är sötare och bättre än alla bebisar som funnits på jorden. Sedan hem, med ett tomt babyskydd och två små handavtryck i gips.Solen genom fönstret. Hon har funnits, hon blev till en stråle i det mörka. Ni kan åka hem nu. *Sommarpratet beskrivet med ett ord: ElsaMin återkommande känsla: IgenkänningCitat: "Ett frö planterat i ruinerna"Bästa låt: Ett andetag i taget- Renaida Braun Foto: Mattias Ahlm
