Igår satt vi på en uteservering och hade det tio av tio. Klockan var 22:50, det näst yngsta barnet fick underhålla det yngsta mot sin vilja medan vi riktade vår vilja mot en utsläpad storbildsteve i sommarkvällen. Det var stilla, det var lagom varmt, det var myggfritt, jag hade en Strawberry Collins. I ett hörn hade jag bullat upp en dyna mot väggen, jag hade fötterna ur skorna och in under låret i skräddarens tecken. Det var kvällarnas kväll när jag fick syn på något orange-rosa på himlen bortom träden. Det var runt och kom sakta närmare. Jag sa inget till de andra, onödigt att skrämma upp dem. Jag tog en sipp på min drink och tittade bort, jag har nog inbillat mig. När jag tittar på himlen nästa gång är det varma stora så nära att det lyser upp parkeringen. Hur är det bara jag som ser det här? Det blir vitt en sekund och plötsligt är kvällen som den var förut. Meteoriten som närmade sig jorden hade passerat oss. Risken att den skulle landa i huvudet på mig var kanske en på miljarden men ändå mer trolig än att Sverige skulle vinna mot Frankrike. Frankrike hade Mbappé, dinosaurierna hade otur. *I Subway takes såg jag en man som sa"We need to talk about dinosaurs way more."Han menade att vi pratar om dem hela tiden när vi är barn och sen blir vi vuxna och slutar. Han går sedan ännu längre och menar att vi inte ska berätta för barn om dinosaurier så att vi istället upptäcker dem som vuxna och kan ta dem på allvar. Jag vänder mig till Joachim, frågar "Var du intresserad av dinosaurier när du var barn?""Nej""Inte jag heller."Det fanns liksom inte dinosaurier då. Landet längesen kom på film men den hade ett mycket diffust dinosauriefokus i det att jag inte riktigt tänkte på eller brydde mig om att de var dinosaurier. Förresten har jag inte sett den. Det var Jurassic Park som satte fart på fossilen. Jurassic Park och Sarah Sheppard. Vi har alla hennes böcker och vårt femte barn har varit besatt av dinosaurier på ett sätt jag tidigare bara hade hört myter om. När han var två år satt han på golvet med sin dinosauriebok, pekade och sa "Dalako!" *Att duvor kliver på tunnelbanan och åker dit de ska är det sötaste jag hört sedan Lukas Bergvall. Jag vet att det är lönlöst men ibland stör jag mig på djur, jag tänker att de är dumma i huvudet och beter sig illa. Men så fort jag får en förklaring så lugnar jag ner mig och känslor kan födas. Detta kan givetvis appliceras på människor. Jag slutar störa mig på en person per dag, sedan föds förstås ett nytt stör strax därpå. Det är ett litet kretslopp av irritation som sköter sig självt. Jag älskar att störa mig men jag älskar att sluta störa mig mer. Och tack vare Sarahs sommarprat kommer jag aldrig titta på en duva på samma sätt, och det kommer heller inte duvan eftersom den tydligen känner igen mig. *Om några miljarder år, vem ska vara här och försvara den tesen? Man kan ju påstå att lite allt möjligt ska inträffa om hundratusen år. Om man har fel så finns det ingen kvar att skälla på dig och förresten så är inte du heller kvar. Om några miljarder år, då utplånar solen jorden eftersom solen lyser starkare ju äldre hon blir. Det är sant för solen och det är sant för Sarah Sheppard. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges RadioSommarpratet beskrivet med en mening: Dalako!Citat: "Life will find a way"Bästa låt: It's The End Of The World As We Know It (And I Feel Fine)- R.E.M.Betyg: 7/10Dagens bilder: Vi åkte båt till Smögen. Där har de en underbar dörr. Överallt låg de rikas vita blanka båtar på rad. Och så plötsligt ett enormt mellanrum och sedan en orange utombordare utan bordare. Ingen ville ligga förtöjd intill henne men egentligen är hon finast av alla. Fler människor har fler vackra minnen från båtar som den här. Tonen. Blev förtjust i den här gruppen. Jag tycker om när looken är Stått ute över vintern. Min nya jeanskjol har redan använts fler gånger än det finns master i vid Smögenbryggan. Fåglar är dinosaurier, är det så? I så fall är det här en släkting till Bautasaurus. Jag blir lika förskräckt varje gång och det här måste ha varit någon slags skogshuggarjävel. Jag ville gå fram och ställa mig bredvid för en jämförelse men han hade slagit ihjäl mig. Och på tal om mås, här mås det. Joachim vände sitt ansikte mot mig och sa "Tänk om du hade varit normal så att vi kunde äta räkor tillsammans." Det äldsta gossebarnet ville hoppa från ett hopptorn. Man vill att barnen ska vilja saker men så fort de vill en sak så vill man att de ska vilja någon annan sak. Något som inte involverar torn eller hopp eller vatten. Men havet var på mammans sida. Vilt och vrålande hävde det sig mot land och sten. "Hoppar du i så dör du, vattnet slår ihjäl dig mot klipporna och det är lika farligt för oss att hoppa i så vi kommer behöva stå och se på." Det var så gutturalt hur jag vibrerade av "Jag FÖRBJUDER dig att hoppa i." Räkna maneter per meter. Den sista idioten föddes på Kalmar lasarett den åttonde december 1978 och här har hon gått runt en hel dag i ett par träskosandaletter som ätit sig in den tunna huden på fotens babordsida. Ibland orkar man inte enas om en restaurang som passar sju viljor och då säger man "Ni får ta vad ni vill på Ica" så äter vi på rummet. Det passade sex viljor och ibland får man nöja sig med det. Visste ni förresten att Manchego, Taleggio och Kaltbach botar skavsår?
