Det sägs att änglarna gråter varje gång en Sveriges Radio-korre slutar. När en röst försvinner blir tillvaron som den där fyllebåten som sjönk i Smögen. Kvar på botten i småbåtshamnen ligger resterna av en svensexa och ännu en bekant stämma läggs till vårt gemensamma förflutna. Det kommer förstås nya röster och de ska också bli älskade och gamla i gården. Men ändå. Nu har ju inte Ginna Lindberg slutat, så jag måste inte yla med händerna mot himlen. Men i augusti fyller hon sextio år och fem år efter det får hon väl för sig att bli sextiofem och även om hon skulle vilja arbeta långt efter pensionen så är hennes tid precis som din och min begränsad. Alla människor kan inte finnas alltid men vissa röster borde burkas och brukas så länge vi behöver stöd och stabilitet i tillvaron. Är jag färdig nu? Har det framgått hur jag känner inför Ginna och hennes gärning? *Om du någon gång har träffat mig så har du hört mig skryta om att jag kom in på juridik i Uppsala. Jag valde mellan journalistiken och juridiken och eftersom jag var höggravid och eftersom barnets far spelade fotboll i Kalmar FF så var jag inte flyttbar. Så det blev journalistik, men så var det också det jag ville allra helst. De senaste åren har jag tänkt tanken att jag kanske valde fel. Tiktok-nyheter, hot mot journalister, AI och ett lågintensivt nötande krig mot public service. Det har hänt att jag har sagt att folks ungar inte borde plugga journalistik. Men det är dumt, jag ångrar mig. Det är nu vi ska plugga journalistik. Vi ska plugga journalistik, producera och konsumera god, saklig, dyr och opartisk journalistik tills det kommer ut genom öronen. Därtill är jag för glad för att ge upp. Ginna är också glad, hon har leende ögon och de har hon skaffat sig i Washington. Att hennes barn fick en chock på tunnelbanan eftersom alla sura stockholmare såg ut att vara arga, jag skäms ihjäl. Pennan är mäktigare än svärdet och det kan en vänlig uppsyn också vara. Jag läste igår att man alltid ska le och man alltid ska vara först. Nittioåtta procent kommer le tillbaka. Resterande procent kan ta röda linjen till helvetet. Jag älskar att skriva och jag ska aldrig mer tänka att jag ångrar min journalistexamen. *"Din jävla bitch", sa tanten och ryckte Ginna i kopplet. *"Förstår du? Det här förändrar allt."*Ginna har läst på folkhögskola och nu älskar jag både henne och folkhögskola ännu mer. *Tack Ginna för din röst och din utsöka journalistik som smakar sakligt torrt och läskande vått på samma gång. Som den dyraste champagne är du. Tack också för att du lyfter frågan om att cancer inte är något som besegras av den starka. "Cancer är en sjukdom som drabbar en, inte ett test på ens viljekraft."*"Lögnen lever sitt eget liv."* Sommarpratet beskrivet med en mening: Keep shining the lightCitat: "Alla kommer att dö", Ms. Lindberg."Bästa låt: Let The Sunshine In (Reprise)- The 5Th DimensionBetyg: 7/10 Jag stal en ros från svärmors rosbuske, sidan mot gatan så att hon inte såg mig. Synden straffar sig själv och vem uppfann ens rosen. Så jag gjorde som jag brukar, jag tuggade av den. Det var trettiotre grader i skuggan, sjuttiosex i solen. Ingen trygghet är som tryggheten i mataffärer och apotek och systembolag. Helt ordning och reda, allting finns, prydligt på hyllor. Lösa ditt liv får du göra själv men allt du behöver kan du köpa hos oss. Färsk oregano till pizzan och sedan glömmer vi bort den och så blir den torkad ändå. Som om vi undermedvetet tyckte att det blev för lyxigt. I svärföräldrarnas kasse med badleksaker hittade jag en boll från Nivea. Reklambollar, finns det något kärare? Som färska kryddor och svala apotek. Tänk om jag skulle ta en paus från att rada upp saker som är fina att ha. Okej, en sak till: filmjölk på nötter och jordgubbar och nektarin. Ägg från pullans pulla. Kaffe mörkt som molnen på journalistikens himmel. Jag stannar där.
