Först handlar sommarpratet om ledarskap och ekonomi och multinationella företag. Ämnen som för min hjärna är att simma ut i sundet när algblomningen lyser neongrön och det finns uppgifter om att man har siktat haj längs Ölands västra sida. Jag kommer drabbas av både förgiftning och kraftig blodförlust. Jag vill inte vara här.Sen börjar Carolina Dybäck Happe prata om tech och AI och nu ligger jag på havets botten. Jag har spetsats av ett förlorat ankare och på mitt vita mjuka lik ligger en felsimmad haj och torrjuckar tills det blir blött. Jag är förlorad, död och skändad men jag slipper i alla fall lyssna. *Detta är inte ett dåligt sommarprat, det är bara så himla mycket inte för mig.Men jag kan inte låta bli att fascineras när någon är bäst i världen på sådant jag inte begriper. Och det är detta samt Carolinas behagliga röst som gör programmet. Sommarpratet beskrivet med en mening: Att vara född till att vara ansvarig för 100000000000000 kronor. Citat: "Jag vill att AI ska vara en superkraft i mina barns händer, men med säkerhetsbälte, alltid."Bästa låt: Run This Town- Rihanna, Jay-Z, Kanye WestBetyg: 5/10 Vi tog en liten tur ut på havet, inomskärs, bakom en ö. Mamma hade packat äggsmörgåsar och kaffe. Pappa fällde upp parasollet som alla älskar. Det är tradition att använda det i båten, det är också tradition att varje sommar prata om hur fantastisk kvaliteten är, att det är helt otroligt hur det har hållit i så många år. Hur många år? Det är också tradition att ryka ihop om huruvida parasollet är från sextio-, sjuttio- eller åttiotalet. Ny tradition: dansa poledance mot det. Mamma hade köpt vegansk kaviar och undrade lömskt om pappa tyckte att den nya kaviaren var god. Efter fikat trodde barnet att han kunde vinna över mormor i armbrytning. Vi spanade efter ett sånt där ankare som en fru till någon hade kastat i utan att det var fastgjort i båten. Havet är en sådan märklig plats. Det är bara en och en halv meter djupt och ett genomsnittligt ankare är vadå, fyrtio, femtio centimeter långt? Och ändå: tappar du det i vattnet är det borta för alltid. Du kan komma tillbaka, du kan cirkla, du kan kisa över relingen tills isen har lagt sig. Du kommer inte hitta det. Det finns en landvariant av det här fenomenet och det är att tappa en plopp till örhänget på golvet, se var det landar, höra vartåt det studsar men ändå inte hitta det eftersom det hoppade till en annan kommun. Där ligger den lilla pluppen och blänker spefullt, i skuggan av ett ankare. Jamen i alla fall så åkte vi hem sen och lät mamma göra middag till oss.
