"Vi kom till Sverige och till en fet stark höstvind som blåste så hårt att jag inte kunde andas", säger Felipe Leiva Wenger och jag tittar ut genom fönstret. Att eken inte står naken är julis mirakel. Jag försöker ha det varm och skönt och lugnt och jag försöker ha lugg i Felipes feta starka höstvind. Det blåser när det är varmt och det blåser när det är kallt och när jag går in i huset så blåser det i hjärnan på samma sätt som när man fortsätter gå på sjöben trots att man står på land. *Vi firade min morbror Åke och hans fru Åkes fru heter jag-Mariann som har fyllt sjuttiofem respektive sextiofem. Vi kom att prata om romantiseringen av livet på landet i Mandelmann och sedan Mandelmanns absoluta motsats Hem till byn. Mitt starkaste minne är mannen som bodde med sin mamma och som led av psykisk sjukdom och hamnade på psykologisk avdelning. Jag var så liten men minnet av hans liv och hans situation sitter hårt. Psykisk ohälsa, så långt vi har kommit, så kort vi har kommit. Han satt på dårhus, tänkte mitt flygiga barnhuvud och skrämde upp sig självt. Farligt, främmande. *Felipes mamma höll ihop det, höll inne det, höll hårt i det, höll hårt i dem. Och när de blivit stora, när hon började släppa taget så kanske hon hade glömt hur man andas. Har ni känt känslan? Att hålla andan kontrollerat så att inget ska lossna och när man väl tar ett andetag så skakar kroppen och det blir sjöben. "Hon var klippan tills hon inte var det längre."*Sommarpratet beskrivet med ett ord: HemmaMin återkommande känsla: VarmCitat: "Ni har så många världar i er"Bästa låt: Do for love- Bobby Caldwell*
