I mitt flöde på Instagram kom det igår upp ett klipp med en influensermamma i en hiss med tre småbarn och en barnvagn. Hon filmar sig själv i hisspegeln till ljudet av missiler som flyger över Kyjiv. Hon filmar i hissen och hon filmar i skyddsrummet, barnen ligger i bagaget på en kombi. Bra att hon gjorde det. Bra att min hjärna får se att en tjusig influenser i snygga kläder och i en vacker våning i en Europeisk huvudstad flyr ner till skyddet i skräck. För när jag tänker på kriget så kan jag inte föreställa mig. Jag får Joachims rapporter från den där bloggen han följer, rapporter som handlar om hur det går, siffror, framgångar, motgångar. Hur det kan ha gått till när de sprängde den där bron till Krim. Vilka vapen som skickas från vilka länder och vad dessa vapen är kapabla till. Jag får politiken och statistiken. Men jag behöver få se en mamma i en cityhiss som avbrutit sin snygga vardagskväll för att få ner sina pyjamasbarn till säkerhet. Jag tänker inte känna mig dum eller ha dåligt samvete för att jag inte kan föreställa mig. Endast den som varit med om det kan föreställa sig. Om detta berättar Kateryna Kisten. Och om konsten och sorgen och flykten och tacksamheten. *"Hur skulle jag kunna framföra dessa rader?"*Sommarpratet beskrivet med ett ord: VittnesmålMin återkommande känsla: RädslaCitat: "Alla applåderar Zelenskyj för den ukrainska soldatens stordåd, sedan hatar de Zelenskyj för den ukrainska civilistens död."Bästa låt: L'accordeoniste- Édith Piaf Foto: Mattias Ahlm
