Pascal Engman är uppvuxen med benen i två olika världar. Sådant, har jag förstått, kan vara förvirrande och svårt, att man liksom vill bestämma sig för en värld och så ska man hålla sig till den och vara exakt som alla andra i den världen, inte behöva bevisa något, inte känna att man måste försvara sin plats. Men här är en sak jag precis kom på: Två världar är dubbelt så många som en. Tänk om vi kunde få de unga att förstå det. Att det är något stort och rikt och något de har fått gratis. Men det är väl som det är med precis allt annat när man är ung: skammen går före. Jag var så avundsjuk på kompisarna som pratade ett annat språk när deras mammor ringde. Jag ska inte säga att jag låtsades att jag gjorde det när jag var ensam hemma, men det gjorde jag ju. Tänk om vi kunde ingjuta i de unga att man inte måste höra till eftersom inte ens de som hör till känner att de hör till. Tänk att bara njuta av sina världar, suga det bästa ur dem. *Sommarpratet beskrivet med ett ord: MormorMin återkommande känsla: DistraktionCitat: "Vem ska jag nu ringa?"Bästa låt: No time for us- Broder Daniel* Foto: Mattias Ahlm
