Tänk att det redan känns *förr i tiden* att höra någon prata om att starta en tidning. Jag minns Göran Rosenbergs Moderna tider till namnet men när jag bildgooglar så ringer ingen klocka i inget rum i ingen del av min ingenting-hjärna. Först tänkte jag att det är den tidningen faster Birgitta alltid hade, men vid närmare eftertanke var det nog Månadsjournalen, och det är ju, ska vi säga, inte riktigt samma sak. *Görans väg till journalistiken kändes för honom slumpartad. Så kände jag också om min examen. Och ändå, det är så sällan slumpartat. Vi vill någonting och helt plötsligt har åren gått, vi står mitt i det där som bara blev och tänker "Tänk att det här blev min väg" trots att den var både medveten och lite bestämd och lite målad för vårt inre. Särskilt förtjust är jag i att se tillbaka på barndomen och hitta bevismaterialen. Som att jag älskade min bästis Åsas berättelser som hon skrev i A-5 skrivböckerna från skolan."Snälla, läs högt igen!" ville jag. Hon ville annat, men hon var snäll. Och hon var inspiration. Som att jag när jag var elva eller så startade en tidning som hette Veckojournalen tillsammans med tre klasskamrater. Herregud så påhittad denna anekdot låter. Vi la ihop till en kassa och påbörjade arbetet men sedan köpte vi en back läsk och hade rap-tävling för pengarna. *Göran Rosenberg är den lugna, sakliga, sansade rösten mitt samhälle behöver. I mitt samhälle står han för friheten att starta vad man vill, avsluta det när som helst och rapa upp sina investeringar. Därtill är han så subtilt personlig med politiken att man nästan inte märkte vad som hände. *Sommarpratet beskrivet med ett ord: Demokrati Min återkommande känsla: TrygghetCitat: "Människans förmåga att för egen hand släcka ljuset i sin egen värld."Bästa låt: Cello suite no. 1 in G major- Johann Sebastian Bach Foto: Mattias Ahlm
