När jag hör en människa berätta om en fruktansvärd barndom så tänker jag "Så är det inte idag, så skulle det inte kunna få gå till idag."För så dum är jag. Jag tror inte på mig själv, men med lite lur kommer jag långt. *"Men när vi var barn, då var allt bara ett klet som ingen ville ta i, en obekväm sanning."*Ni vet när man får dåligt samvete för att man svarade surt eller skällde på sitt barn eller inte orkade vara god och snäll och mild och härlig. Vilken dålig dålig mamma man är då. Ibland tänker jag: jag är i alla fall inte en knarkare. Men det hjälper så himla himla lite.Ovärdigt är det också. Tänk om varje knarkare jag mött på stan är en bättre mamma än jag. Har jag tänkt på det, jamen har jag det? "Jag är i alla fall inte en knarkare" går att använda åt andra hållet också, för visst var det så att jag sa "Du ska vara glad att jag inte är en knarkare" när mamma hade synpunkter på hur jag levde mitt ungdomsliv. Är det där vi ska lägga ribban? *"Min barndom var inte bara något fult som förföljer mig, det var också en gåva."*"Mina ärr fyller en funktion idag, det är svårt för mig att gå sönder."*Sommarpratet beskrivet med ett ord: ÖverlevareMin återkommande känsla: BeundranCitat: "Själv satt jag i en tvåa i Rågsved med Stockholms längsta joint, så jävla sorgligt."Bästa låt: Papaoutai- Stromae, Angel Haze * Foto: Mattias Ahlm
