Ett litet Mikael Wiehe-minne. Det var min syster och jag, mamma stod kanske i köket. Kanske fyllde hon diskmaskinen med tallrikar vi inte orkat. Ska jag gissa så gissar jag att vi satt i kökssoffan och drev med mamma. Kanske något om hur hennes jeans satt. Åh, kommer ni ihåg när mammajeans var mammajeans och inte mom jeans. Kommer ni ihåg när allting inte flöt ihop och alla inte skulle vara alla åldrar samtidigt. Äsch vad jag löjlar mig, det spelar väl ingen roll. Mamma kanske fällde ner diskmaskinens lucka genom att hålla emot eftersom den vägde tre kilo och föll fritt om du släppte den. Den diskmaskinen höll i över tjugofem år. Jamen kommer ni ihåg DEN tiden då? I tvättstugan hade mamma investerat i en Miele och den höll ännu längre. Orange startknapp. Små knottror på den knappen minns jag. Jag minns min barndoms vitvaror och hur jag tog på dem in i vuxenlivet. Halva livet har jag levat med Joachim och vi har bytt fler vitvaror det senaste året än under hela min barndom. Plötsligt började mamma sjunga. Det började som en skakning på nedre däck. Vi stannade upp i vårt prat och lyssnade. Sen kom det. En av de där sakerna som är ingenting men som blir någonting därför att ni tillsammans gör det odödligt. Mamma sjönk osänkbara skepp med ett o som lät som ett u. Det var inte roligt, egentligen. Men där vi satt, uttråkade i köket på landet. Bara vi och en mamma som hade vågat ta ton och trott att hon skulle komma undan med det. HAHA! Usänkbara! Det har gått mer än trettio år och ibland brister vi ut i Titanic och hennes usänkbara kvaliteter. *Mikael Wiehe har alltid funnits. Osänkbar har han känts. *Hans Sommar väger tungt och du måste hålla emot. *Sommarpratet beskrivet med ett ord: RöttMin återkommande känsla: RödCitat: "Vem minns de likgiltiga?"Bästa låt: Ska nya röster sjunga- Maxida Märak* Foto: Mattias Ahlm
