Det är inte hur du tar det, det är hur du bär det. Det som avgör hur ditt liv blir är inte vad du är med om utan hur du reagerar på det.Jag har börjat tänka mer och mer på det och det beror på att jag är gammal. Men inte lika gammal som Peter Haber, så han har säkert kommit fram till klokare slutsatser än så. Peter Habers pappa kunde inte ta det, han kunde inte bära sitt trauma och istället la han det i knät på sin familj. Med hugg och slag och svart blick. Ibland låg mamma på golvet och grät. Peter Habers pappa förtjänar inte sin sons kärlek, men han får den ändå. Peter pratar om vikten av vändningar i berättandet och vändningen för honom själv, som jag hör det, kom när han fick egna barn och insåg att han kunde vara en annan pappa än den han själv tvingats leva med. *Någonstans i Frankrike och någonstans på Skaftnäs börjar Jasmina respektive Elin skratta och författa hånfulla sms när jag nu skriver att jag har erfarenhet av teatern och att det som avses är att jag gick Estetisk teater på gymnasiet. Men vissa delar av det Peter berättar om teatern känns igen, somligt har stannat. Som detta: Vad gör du med armarna? Jag tänker på det alltid. Jag tänker på hur skådespelarna i teveserier gör med sina armar när de pratar eller väntar på att prata och jag tänker på hur fotbollspelare gör med sina armar när de springer. Jag tänker på hur jag håller mina egna armar när jag pratar med andra människor, ser det ut som att jag lyssnar, har jag bra lyssnararmar?Peter Habers pappa borde hållit sitt barn i sina armar. *Sommarpratet beskrivet med ett ord: PappaMin återkommande känsla: Långsamhetens lov. Citat: "Jag vill vara tydlig idag: den där kommunismen har inte inneburit något gott för någon."Bästa låt: Små lätta moln- Pugh Rogefeldt Foto: Mattias Ahlm
