"Jag ska till Sundsvall!" sa jag till alla som undrade och även en del andra. På morgonen satte jag mig i bilen med stekt äggsmörgås och kaffe, skrev in Sundsvall i kartappen och körde norrut. Jag tror att det var någon gång i Gävle som jag insåg att Hernö Gin Hotell heter så för att det ligger i Härnösand. Alltid söt och trög och räddad i sista sekund. Jag slapp lägga tid på att svänga in i Sundsvall och svära mig hes i ett par onda cirklar. Clara kom ner och hjälpte mig med packningen upp. Äntligen bara hon och jag. Och skrivresans första lunch. Vi har många traditioner, gå till affären och köpa ost och plock är en, stå en stund framför marmeladerna och komma fram till att jag fortfarande inte tycker om ingefära i marmelad, Clara tar alltid tomaterna, vi vet aldrig vilka oliver som är godast, de heter ju ALDRIG samma. Jag tror att det var på vår fjärde skrivresa som det gick upp för mig att när Clara säger saker som "Ska vi skynda oss lite så att vi kommer iväg" så menar hon i samtliga fall av alla mig. Här ligger hon och övar på att inte bli upprörd när jag ska bara. Normalt sett så tror jag inte på mellanmål, men jag provar allt en gång. Bild från mitt skrivhörn. Åkes namngivningsklänning passade på. Därborta låg jag, tittade upp mot vattnet och de gröna höjderna och tänkte att naturen är fantastisk. Jag kan fastna i naturtanken hur länge som helst men jag kommer sällan fram till något mer än att den är fantastisk. Ibland tänker jag på hur otroligt det är att naturen bara sköter sig själv. Skogen och träden och vattnet och buskarna bara håller på. En av de bästa sakerna med att resa med Clara är att man kan ta hur många på sig själv-bilder utan att det känns patetiskt. I fåfängan är jag trygg. I ett par månader nu har jag letat efter en liten scarf med blått och rött men det finns ingenstans. Jag har letat second hand, jag har letat nytt. Jag har blivit arg. Här har jag en slant som jag vill lägga på en scarf och så finns ingen scarf att köpa. När jag packade till skrivresan hittade jag en scarf med rött och blått i en av mina lådor för jag hade redan en. Den här bilden föreställer mig och Clara när jag skulle ta en selfie på oss och jag upprört undrade varför jag inte var med på bilden. Och det berodde alltså på att jag stod bakom en pelare. Ni ser mitt hjärndöda hår till vänster om pelaren. Jag står alltså där bakom och gör snygga miner. Underbar moussaka med linser, jag visste inte ens att man kunde göra så! Vi tyckte mycket om tapeten i hissen, lite art deco sådär. Claras skrivsoffa. Jag ville bada på den lilla stranden där nere, men det var för kallt. Clara tog den här bilden och sedan drömde hon mardröm om att jag ramlade ut. När jag ser mina armar så tänker jag på att jag inte tränar och att jag har ett mycket stillasittande jobb och herregud vad hårt jag måste trycka på tangenterna. Det anstår mig inte att inte vara stolt över muskler jag inte förtjänar. Den här delen av utsikten förtjänar också att nämnas. Stå och titta och undra vart människor är på väg. Skogen där bortom husen fortsatte när det var natt. Jag köpte en cape second hand till Birgitta men när hon sa att hon kunde ha den "när hon går in i bilar" och hon inte ens har en bil eller körkort så sa jag att om det ska vara på det viset så ger jag den till Clara. Så nu finns den väster om Umeå. Claras förutsättningar. En frimärksstor yta att vara på. Rött och blått som en borttappad scarf. Inget är finare än kvinnors pysselröra vid handfatet. Det är som att komma in på ett rörigt kontor, den som har skrivbord där vet alltid exakt var varje pärm står. Jag och kvällssolen medan Clara satt i telefon. Allting i livet blir lite mer möjligt när man bort högst upp. Confiterad och grillad purjolök med ärthummus, chimichurri, friterade glasnudlar och krasse till förrätt. Tio av tio. Clara checkade ut oss medan jag satt och tittade på den rimliga packningen för tre nätter. Sedan var det puss och hej då för denna gång. Kom snart igen, det är så roligt när du går, sa en sångpedagog till mig en gång. Så är det med Clara men tvärtom om jag tänker rätt.
