Det finaste Clara någonsin sagt till mig sa hon när vi satt i restaurangen den sista kvällen. Bordet hade dukats av och glasen var tomma. "Ska du inte ta ett glas cava till?" sa Clara. Vissa skulle kanske kalla det medberoende, jag kallar det medkänsla. Känsla för vad en drickande person behöver när det är sista kvällen och veckan gick för fort, blev för kort. "Ska du inte ta ett glas cava till?" sa Clara och jag sa Åh gud så fint sagt och satte handen i luften. Vi satt kvar lite längre eftersom vi behövde hålla oss vakna. Till midnatt och sedan två timmar till. Vi skulle se de två sista avsnitten av Love is blind som släpptes vid midnatt. Vi kom tillbaka till rummet, tvättade av sminket, sparade godiset till tolvslaget. "Clara!" sa jag. "Vad är det som har hänt?" undrade Clara. "På Karins Instagram står det att avsnitten släpps först vid åtta."Och i rummet sänkte sig en intensiv känsla av Fan också och Jävla Netflix. "Nu måste vi äta upp godiset", sa Clara och så gjorde vi det. Vi tröståt oss till sömns och när vi satt i frukostmatsalen morgonen efter så hade avsnitten släppts och visste inte hur det hade gått. Vi packade ihop rummet och gjorde fint, checkade ut och ställde väskorna i förvaringen. Sedan vi satt oss vid solbäddarna i vårt favoritrum så konstaterade vi följande: Vi kan inte gå in på en enda sida, en enda tidning, inga sociala medier. Vi kan kanske inte ens gå in i kommentarsfältet på våra bloggar eftersom någon kanske har skrivit om Love is blind där. Jag var nära att trilla dit. "CLARA DET VAR EN LOVE IS BLIND-KOMMENTAR I MIN BLOGG, FAN!"Utan att ha en enda anledning att lyfta upp telefonen sitter vi nu sida vid sida med blicken ömsom i datorn ömsom på Ven och Nordatlanten tänkandes på Karin och Niklas och våra allra käraste karaktärer som flyr oss från verkligheten. Och det är mitt bästa skrivtips: Var livrädd för spoil.
