Jag har rent hår, sminkar mig och klär på mig ordentliga kläder. Varje dag. Innan Skugge snittade jag på två klädda dagar i veckan. Det är onekligen en helt ny värld. Jag körde till Joachims jobb eftersom han hade glömt sina glasögon (IGEN). "Vad fin du är, ska du på möte?" Sen körde jag tillbaka norrut för att plocka upp mitt livs fräschaste: Malinsallad på Matstugan. "Hej! Vad fin du är, finns det någon särskild anledning?" Är det värt det, sminket och pillet och hårbråket? Jag vet inte, allvarligt talat. Jag tycker ändå att jag ser ut som ett sjuttio plus-blötdjur som precis har vaknat för säsongen varje gång jag sätter mig framför Instagrams livefunktion. Jag berättade för Joachim att jag nästan började gråta i morse för att jag var så ful. En liten fingervisning om hur jag hanterar corona kanske. "Jaha, är jordklotet satt i karantän med förödande konsekvenser för liv och hälsa? Men liksom titta på mitt ansikte, JAG SER UT SOM EN MOSIG GRIS! *Lip*" Jaja, man tycker synd om sig själv för att man är ful och gammal och sen går man vidare. Här är jag lite söt i alla fall! Nu måste jag arbeta hårt efter presskonferensen med Tegnell och vänner, som bara kan liknas vid en match mellan Serena Williams och någon som vill prova på padel.
