Har vi pratat om att jag inte kunde få i ett örhänge? Jag har för mig att jag har berört mitt befarat hopväxta hål. Jag var tretton år när jag tog hål i öronen och det har stått öppet sedan dess. Trots att jag bara använder örhängen ett par gånger om året så har det alltid funnits där. Hålet. Och så plötsligt: stopp. Jag lirkade och lirkade och lirkade. Provade på det gamla beprövade "föra in örhänget bakifrån", men det var fördömt. Så jag gav upp. Och gjorde något som tar emot. Jag skrev upp det på Att göra-listan. Jag behöver inte fler punkter på den där listan. Särskilt inte nonsenssaker. Särskilt inte "göra ett nytt hål där det redan finns ett hål." Som att ha en punkt som heter "Gräv en grop i den befintliga gropen, hiva med skyffeln i luften." Eller i det här fallet snarare "Ring upp en gropgrävare i stan och boka en tid, kör in till stan, hitta parkering, spring bort till gropgrävaren och ge gropgrävaren pengar för att gräva ett hål i hålet med luftrörelser alltmedan det uppstår smärta i din örsnibb." Det gick en vecka. Och jag behöver inte berätta för er vad jag ägnade den veckan åt. Men jag säger det ändå. Jag scrollade bland snygga örhängen på Pinterest. Såklart. Men så igår, när jag borstade tänderna, så fick jag ett infall att försöka ännu en gång. En sista gång. Utan förhoppning, utan tro. Slapp enhandsfattning, ty hålet är förlorat. Och örhänget glider in lika lätt som en lus genom triumfbågen. HÅLET LEVDE! Glädjen var dubbel. Jag hade ett hål igen. Jag kunde stryka en jobbig grej på listan. Nu kanske ni tänker "Herregud vilket simpelt litet liv hon lever ändå." Ja! Det är simpelt! Det är smått! Det består av små hål, vissa öppna, vissa stängda. Men det är mitt liv, och jag älskar det högt, dyrt och heligt. Och håligt. Hej hänget!
