Like sand through the hourglass, so are the days of våra hårstrån som växer ut från huvudet, åt fel håll och i fel takt. När coronan kom till stan så bestämde jag mig för att låta luggen växa ut på samma sätt som Jim Carrey låter sitt skägg växa ut. Det är ingen utmaning eller så, bara något att göra, trots att jag har lika mycket (mer) att göra som vanligt. De jag älskar allra mest tycker att jag passar bäst utan lugg, och för detta ska de brinna i den eviga elden förstås. Men de kanske har rätt. Men tror ni att luggen växer? Nej, det gör den inte. Men när man har lugg, tror ni att den växer då? Ja, det gör den givetvis. Som om lugghåret är plantor i en drivbänk och mina ögon är solen. Det bara gror och spirar så att det sprutar växtkraft och plötsligt måste jag gå och trimma luggen i stan och det orkar jag inte. Men nu. Jag borde veta bättre än att vara konspiratorisk, men jag tror att luggen har hört mig och bara "HALT!" Så nu har jag ingen frisyr alls. Och längderna är så långa. Jag sa att jag ville ha dem tills de når övre kanten av vårtgården, men nu täcker de hela de stekta äggen och jag orkar inte fundera på om jag vill se ut som den vackra i Ivanhoe eller om jag vill kapa mig någonstans mittemellan. Men bra färg har jag ändå, det måste jag ge generna. Folk brukar tro att jag har färgat håret. Senast i helgen så trodde en vän att jag färgade bort mitt gråa hår. Och det är ju ingen komplimang, men jag tog den som sådan. Sen berättade jag att jag tar gråa hår med pincett. Så om ett par år behöver jag nog inte fundera på det där med frisyren. Längtar.
