Förra söndagen var vi bjuda till mysigt barndop i Hovmantorp. När vi kom hem på eftermiddagen började Joachim förbereda grill eftersom vädret var så ljuvligt. Jag hade precis lagt in en tvätt när jag fick ett sms från en vän. "Det är väl inte ert hus som brinner på Skaftnäs?" "Det hoppas jag inte, varför frågar du det?" Medan jag väntar på svar går jag in på Facebook. Högst upp i mitt flöde ligger en notis om en brand, på Skaftnäs. I ett tvåvånings fritidshus. Den där känslan när kroppen blir kall. Jag kan jobba med ord i tusen år till, det kommer aldrig finnas ett bättre uttryck. Man blir kall. Jag visar Joachim artikeln. "Det finns bara ett tvåvånings fritidshus på Skaftnäs. Vårt", säger Joachim. Vi tar med oss det yngsta barnet och kör mot Skaftnäs. Det är så overkligt. Först blir man rädd och ledsen. Allra mest för mamma och hennes syskon som får se sitt barndomshem brinna upp. Sedan tänker man på alla minnen. Fil med alldeles för mycket socker när mormor tittar bort. Leka på mammas och Evas rum, raka håret på deras Barbiedockor från sextiotalet och ångra sig. Spela Fia med knuff med mormor. Den årliga myntutdelningen med morfar i teverummet. Juldagen i finrummet, mormors julgodis. Middagar med barnbord. Kotlett och potatis och mormors tjocka brunsås. Citronfromage i tunga glasskålar. Morfar som sover middag lutad över köksbordet med pannan mot handryggarna. Alla övernattningar när man var sur på mamma och pappa. Men sedan börjar man tänka på vad som kunde ha hänt. Och nu är jag bara tacksam. I det här rummet kände jag aldrig att det spökade, men jag ville lite grann att det skulle göra det. Så jag fejkade det. Tack för alla år, mormor och morfars hus. Och tack till brandkåren som kom så fort och var så snäll mot lilla mamma.
