"Du måste sminka dig", sa Jasmina. "Nä", sa jag. "Eh jo", sa Elin. Hur blev det så att jag inte inte kan lyssna på dem? Jag gjorde mitt standardkludd och plockade faktiskt bort hela sommarens ögonbryn. Slutligen kantade jag ögonen med blått, det är mitt nya nu, tror jag. Sedan jag tryckt ner våtdräkt och baddräkt och annat i en sportig ryggsäck som jag köpte när jag trodde att jag kunde bli en sådan person för tjugo år sedan så sprang jag försenad till bussen. Jag har inte fått ta hand om magen idag, tänkte jag vredgat och bittert. DET ÄR VÄL SÅ TYPISKT. På Pressbyrån köpte jag en banan och en Barebell peanut caramel för det har jag förstått att man ska. Vid Stortorget träffade jag mina lagkamrater Marcus och Johan och tillsammans gick vi mot registreringen. Sedan fick jag mitt band. Ett smalt tygband med ett nummer att sätta runt handleden. Jag drog åt och försökte justera utåt. Men det var stopp. Bandet satt tajt men inte bloddstoppstajt. Paniken kom omedelbart men blommade inte ut ur min mun. Så länge jag inte säger det högt så kan det mesta hållas stånget. Men min hjärna hade bestämt sig: det här skulle inte gå över. Så jag vände mig till Marcus och sa att jag hade dragit åt bandet för hårt och behövde klippa upp det och få ett nytt. "Det löser sig", sa han. Efter en kvart fick vi, av en slump, reda på att numret vi fått var fel. Vi hade fått samma nummer som ett annat lag och nu begav vi oss till servicestationen. Det ligger en sax på bordet. Jag klipper upp tygbandet och lilla reptilhuvudet kan andas ut ett Tack så mycket. Sedan säger jag till Marcus att jag har ljugit, att bandet inte satt för hårt men att jag har cellskräck. Det är väl egentligen högst oklart om cellskräck är det som ger mig panik när jag inte får bort för små ringar och dylikt, men jag har varken tid, ork eller lust att leta upp ett namn för varje noterad illtanke. Jag försvann sedan in bakom ett svart tyg och när jag kom ut igen hade jag våtdräkt och var bar om bägge fötter. Vi sa lycka till och så gick jag ensam mot Kattrumpan och starten. Överallt deltagare i våtdräkter blandat med människor som kommit för att titta. Fiskaregatan ner mot vattnet ett överflöd av tajta svarta plagg, barfotingar och simmössor. Och där gick jag, nervös som ett fortfarande torrt litet helvete men kaxig på samma gång. Hur kan jag förklara vilken del av mig som gör mig världsvan i ett sammanhang som är så långt från en soffa och en dator jag någonsin kan komma? Är det måhända våtdräkten, kommer man så långt med den?Men look att me go, jag svävar fram, fokuserat skär jag genom stora klungor av människor.I utrymmet nedan kan ni fylla i om ni tror att jag låtsades att jag gick runt i OS-byn. Jag är framme vid vattnet nu. Och här kommer de olika stadierna av ett lopp, tolkat i känslor. 1. Sjuk av nervositet har försvunnit här. 2. Den stora peppen väller in. Allting rinner av. Våtdräkten är torr och svetten under är fruktansvärd. Jag skulle kunna göra som man borde och doppa mig innan. Men i det här läget är OS-byn satt i brand av fiendeland, jag kan inte hoppa i för att göra dräkten bättre som om jag är ett proffs. Jag undrar inte vem jag tror att jag är, men känslan är inte längre bort än ett lopp. 3. Den stora varma tryggheten. Min familj är här. 4. Fokuset tilltar. Malin lärde mig crawla och som hon gjorde det. Jag simmar så bra tack vare henne. *Vi simmade ut tre minuter innan start så att man skulle hinna fram till startlinjen, sedan räknades det ner från tio. 5. Extrem fokus. Nacken rak, andas rätt, nacken rak, andas rätt, knyck med höften men inte för hårt och inte för snabbt, nacken rak, andas rätt, sparka med benen men inte för mycket, naken rak, andas rätt, andas rätt, andas rätt, rak i hela kroppen, sträck ut, andas rätt, andas rätt, andas rätt, andas rätt. Jag lägger mig långt ut till höger, jag är rädd för trängseln. Efter en stund glesar det ut och jag kan röra mig inåt. Jag har ingen framför mig men plötsligt blir jag sparkad i ansiktet. Först är jag söt och trög och dum och förstår ingenting, sedan går det upp för mig: jag har simmat ikapp människor. Den känslan känner jag gärna om. Jag var orolig att jag skulle ta i för hårt och stumma och sedan bli tvungen att låta räddningsbåtar dra mig upp från ära och ner i evig skam. Så jag kanske inte simmade så snabbt som jag borde. Beräkning av kraft och uthållighet är svåra saker, och det är det vi har träning till, kära jag. KLAR!Jag simmade de femhundratjugo meterna på elva minuter och det är färre minuter än jag hade vågat ha våta fantasier om. 6. En aning förvirrad precis efter växlingen. Johan cyklade iväg. Jag pratade lite med Marcus. Jag spejade. Och så fick jag syn på dem. Och jag sprang. 7. Glädje hos min familj. Alla mina människor. Saga tog alla bilder. Hon fångade alla känslor. 8. Eufori. Lag Kalmar förlorade mot Lag Mörbylånga, men jag vann alla mina känslor. 9. Hög. Helt hög. Elin och mamma hade köpt champagne och den njöt jag snabbkyld i frysen till pizza funghi från Matstugan. Och sen var dagen slut. Morgonen efter kändes det tomt. Och vad mer: ingen träningsvärk. Jag borde tagit i mer. 10. Lite feg.