"Ska vi cykla och bada bara du och jag, så kan jag träna lite?" frågade jag Elin när vi satt i uterummet och glodde på våra barn som glodde på sina tomma händer eftersom det var skärmfritt. Min syster såg ut som om någon hade fört upp en eldgaffel i det privata. Stackars henne att bli ställd inför något, kände hon. "Elin tycker inte om spontana saker", försökte Joachim.Men försök inte, min syster tycker inte om planerade saker heller. Hon är som jag. Och om sanningen ska fram: det spelar väl egentligen ganska liten roll om det är spontant eller planerat, vi gillar inte saker. Eller rättare sagt: vi gillar inte sträckan fram till saker. Vi är inte lata, vi är bara rädda. Eller så är vi lata, men rädda därtill. Jag fick med mig henne. För när själva saken var att hon skulle få en kort paus från att vara mamma till två små barn varav ett gråter när Elin åker till affären och ett har börjat bita henne i bröstet vid matning så kändes väl det stora blå som den svalkande famn svettiga kvinnor som doftar sur mjölk kan drunkna sig i tills tänderna i vårtgården känns lättare att utstå. Vi cyklade genom skogen, jag först pratande skvaller och skit, Elin bakom med björksly i ansiktet och ånger i sinnet. Den lilla lilla platsen med den grova sanden och gräset och växtligheten. Cyklarna under tallen där det är plant. Det står en stor vitgrå svamp under en ormbunke. "Den kan vi ta med hem till grillen!" sa jag. "Eh nej", sa hon. Sen gick vi ner i vattnet som mätte femton decimeter och lika många grader. Det krampade och sved, jag simmade medan Elin kved. Hon satte sig på gulligt huk och tog hundratolv bilder. Om jag hade fått börja simträna när jag var tretton så hade jag kunnat gå hur långt som helst. Jamen titta på mina händer. Jag hade mött en italienska i en bassäng på OS, hon hade slutat simma efter fyrtiofem sekunder, pekat på mina händer och ropat "MAN!"Jag hade fått visa könet men allt hade fortfarande varit lite oklart. I väntan på provsvar hade jag satt mig på bassängkanten med min mobil och stört mig på andra kvinnor på Instagram medan jag lugnade ner mig med ett glas vin. Och som jag satt där fylldes skärmen med frågor från mina barn om var saker låg och var jag var någonstans och när jag kommer hem. Jag var en kvinna, jag är en kvinna. Men jag har en mans händer och en mans fötter och det hade kunnat ta mig långt. Men när jag var tretton och ringde till Kalmar simsällskap och frågade om jag fick börja träna hos dem så sa de bara att jag var för gammal. Så då tog jag mina drömmar och mina grova nävar och gick till rökrutan istället. Jag har sedan länge slutat röka men drömmen om att vara elitsimmare i internationella vatten lever. Tänk en liten följebåt där, simma i kanske fyra timmar och stiga i land på Öland där Joachim har dukat upp plockmat och cava. Min största utmaning tekniskt är att hålla nacken rak vid andning. Det här är nog inte de sista bilderna på mig när jag tränar i vatten, men det kan vara de sista bilderna på när jag tränar i vatten innan loppet.Starten går vid Kattrumpan imorgon klockan 18:05. "Jag tänker plocka svampen", sa jag. "Okej", sa hon och började cykla. Svampen var torr och fnasig undertill och det ska de nog inte vara. Aldrig får man vara glad, tänkte jag. Sedan cyklade jag om min lillasyster, hur skulle det annars se ut. Genom skogen for vi och jag fortsatte prata om mig själv och andra, munnen gick. Skogens alla träd kippade efter syre. Andas kunde de först när en våt och självupptagen storasyster som kunde varit elit tog av till höger vid stigens slut.