Det var söndag förmiddag när vi körde upp framför ett slott i slutet av en allé."Oh my GOD! Är det HÄR vi ska bo!" sa jag. Det var det inte. Vi slog oss ner här någonstans och började skriva. "Nu börjar skrivresan", sa vi till varandra. Får man ha det så här bra? Vad har vi gjort för att förtjäna detta? Sådant tänkte vi kanske. Men sedan kanske vi tänkte Asch, vi kan väl inte rå för att vi har det härligt. Brasan sprakade och knäppte, det var sydvästlig skånsk vår vid havet och fåglar jag inte kan svepte i luften bortom glastaket. Vi hade alla dagar framför oss. Vårt rum låg i den nybyggda delen. Det var stort och vackert tills ljudet av dragkedjor på resväskor rev ett hål i ordningen. Hallå förresten, det är något på rutan. Ah, det var Ven. Claras sida. En läsare i Claras blogg undrade hur vi kunde vilja bo i samma rum men det är halva behållningen. Eller mer. Vi tog en solig promenad ner till Ålabodarna och Clara tog en bild som jag skickade till min far sillastryparen, som genast ringde upp. "Skickade döu nöugot till mig?""Ja, en bild från ålabodarna.""Jahau, jau kan inte sej dejt""Okej, men jag kan skicka till mamma så kan hon visa dig.""Naj, jau haur jöu döum ej teleföunen."Ooookej. Till höger och utanför bild låg en katt tittade på oss. Jag kissar och kissar och kissar och kissar men den tittade på mig som pappa tittar på saker i mobilen. Till slut gav jag upp, om man med gav upp menar att jag klättrade upp till den och försökte älska den med våld, men då sprang den hem och gömde sig under en bil. Clara gick i förväg och skämdes under sin röda lugg. Clara vågade inte gå längre ut eftersom träet var murket. Jag önskade att hon snälla skulle göra det ändå så att jag kunde filma och lägga upp i stories. Jag såg botten och den var av sand, jag kände darret i min hand. Nordatlanten, vi får ta det en annan gång, när jag inte måste skriva bok vacker som en sång. Jag vill aldrig mer veta av en kustremsa som inte har ett bibliotek. Kronärtskocka utan förhinder till mos på mandelpotatis. Platsen längst ner älskade vi mest. På. Nej då, vi var väldigt professionella. Jag blev lite ljuskänslig och satte mig längre in och tog smygbilder. Plötsligt blev det lunch och leken "Nej, ta du!" "Nej, ta du!" "Nej, jag har ätit mer än du!" "Nej, jag har ätit massor!" Nej, JAG har ätit massor!"En brutal kontrast till livet hemma som är lite mer VEM TOG DEN SISTA POMMESEN? Clara sa saker som "Om vi jobbar på bra i två timmar till så får vi en drink." Jag packade ner båda mina Diana Orving så att vi kunde vara draperade vänninor som draperar tillsammans. Clara gör sig himla bra i hotellkorridorer så jag bad henne gå fram och tillbaka och fram igen. Jag tog bara en bild, det var mest roligt att se om hon skulle lyda. Att säga "Låt bli elden" på kärleksspråket. Det är inte en skrivresa utan en picknick och den här gången tog vi den på rummet eftersom jag var lite förkyld den här dagen. Och om inte det här är västerländsk medicin så går jag över till akupunktur. Ryggbiffstoppen som fortsätter att ge. Vyn från vårt rum där människor njöt i värmen medan de såg oss åma oss med stjärten mot utomhus när vi tog 19754 bilder på varandra. Bild 13454.Vilken välsignad tur det är att vi är så lika. Lika stökiga, men jag är lite stökigare. Lika sena till middagen, men jag är lite senare. En kväll sa Clara "Nu höjer vi energin litegrann så att vi kommer iväg" och det betydde MEN SÄTT FART på kärleksspråket. Alla uppvärmda pooler var badpärlor för skrivsvinen. Vi tog två korta dopp och sög på dem. Min utsikt hela tiden och varje dag. Tänk när det är maj till september här! Slottets baksida, vacker som en framsida. Allting överallt var så vackert och gediget. Jag borde veta, för jag älskar att leta fel och den sidan av mig älskar jag inte. Överallt: fint. Och snyggt. Ingen nämnd, ingen glömd: personalen var underbar. Här har jag precis berättat om en metoo-upplevelse från när jag var väldigt ung och Clara skrattar så att hon gråter i nutellaresterna. Med sådana vänner. Den sista morgonen flög Ta lax, det är dyrt-djävulen i mig. Vi har redan börjat leta efter ett resmål för nästa års skrivresa. Här är Claras fantastiska beskrivning och otroliga bilder. Claras skor av guld bara fortsätter att ge. Det här var min favoritplats eftersom den hade inslag av fransk bistro, och jag vill se ut som en kvinna som frekventerar sådana. I Paris eller i närheten av Ålabodarna. På den sista dagen var jag inte lika glad som jag ser ut. Vi tog de sista bilderna, packade våra väskor och körde mot Malmö. Jag lämnade min älskling vid tåget och körde hemåt. Vi hade alla dagar bakom oss.
