Det var en vardag i januari när mitt barn klev in i vardagsrummet med den där minen som fyraåringen har när han har gömt fjärrkontrollen så att ingen kan stänga av duplobyggen på youtube."Skulle jag få åka utomlands för att gå på konsert?" frågade hon."Självklart", sa jag. För det är mitt defaultläge. Jag vill vara en glad och positiv och snäll och generös förälder."Bra, för jag har precis köpt biljetter till en K-pop-festival i Frankfurt."Panik och ånger är den välvilliga moderns lön. Let's go. Checka in på nattåget mellan Malmö och Hamburg. Sverige är så otroligt, tänker alla alltid, sen dör det i mobilens kamera som bara kan göra så mycket. Men ni förstår säkert, Sverige var fantastiskt och sen kom Danmark och Danmark var också vackert och sen kom Tyskland och Tyskland såg också bra ut. Och jag inser att jag alltid tänker att Sverige är vackert därför att jag bara åker genom Sverige. Jag tror att hela världen är vacker. Men dit ska jag nog inte åka, det är för långt. Det enorma pirret innan tåget rullade ut från Malmö central klockan 22:10. Ni bara vet att jag lekte att jag var med i en film. Jag alternerade mellan mystisk kvinna på flykt från sitt förflutna och upphöjd affärskvinna på väg mot stor konferens. Knyta viktiga internationella kontakter och sådant. Vackra breda floder till mina vackra breda drömmar. Planen var att jag skulle lägga mig och somna direkt. Men jag blev det lilla lilla barnet som bara ska se lite till och lite till. Sen sov vi, sen vaknade vi klockan fem, redo att byta tåg i Hamburg. Men där hade det brunnit i kablar två dagar tidigare så nu kunde det enorma stoppet inledas. Söta älskade ungdomar. I tre timmar satt vi på golvet eller stod upp i gången medan tåget fylldes till bristningsgränsen, till slut fick de ropa ut att människor inte fick kliva ombord. I sammanhanget är det så löjligt att prata om cellskräcken, men fullpackade fordon är värre än hissar. Jag blundade, lyssnade på P1 och fantiserade om öppna vyer, stora blomsterängar med blåklint och vallmo. I Frankfurt hade de tre timmarna förvandlats till julihetta och fullständig stiltje. När vi kom hem och berättade så sa Joachim att Frankfurt inte ligger vid havet och jag bara nöjde mig med det. Tills jag började tänka på det och tänkte på det jättehårt. Kan det inte blåsa i inlandet? Satte dem i en taxi mot arenan. Frågade taxichauffören om han kunde hämta dem senare på kvällen. Det kunde han inte eftersom han inte jobbade då, men han jobbade tydligen inte vid 14 heller eftersom han släppte tjejerna en kilometer från arenan.Men om detta sa de inte ett ljud förrän dagen efter.Mamman som var jag gick runt i ett köpcentrum, åt vietnamesisk street food och köpte solskydd. Och okej, mådde dåligt. Igår när jag hängde tvätt så tänkte jag på det faktum att jag väldigt sällan skriver om vad som händer i mitt liv. För jag vill inte.Men i Frankfurt gick jag runt och tänkte: Att jag skulle drabbas av hjärtstopp och ingen skulle bry sig. Jag skulle ligga på marken och självdö.Att tjejerna skulle bli sålda till en traffickingring. Varför heter saker med trafficking och pedofili någonting med ring? Jag tycker synd om ordet ring. Att någon skulle lämna en bomb på arenan. 40 000 ungdomar, vår söta framtid. Att det skulle bli hårt tryck och människor skulle klämmas ihjäl.Att en mördartaxi skulle plocka upp dem efteråt. Jag försökte tvinga hjärnan att tänka avslappnade tankar. Jag är ensam i Frankfurt, kan gå runt och göra vad jag vill, vila på hotellrummet, ha mys. Istället är det katastroftankar och ångest och ett obehag i varje del av kropp och själ. Vilket slöseri om de bästa delarna i livet blir nerlusade av de värsta. Om man är rädd när det är härligt och rädd när det är hemskt, då är man ju aldrig glad. På hotellet bytte hon om till gröna overallen som funkar till allt utom att kissa i. Hon hade bestämt sig. Hon skulle fråga receptionen om ett ställe som visade Eurovision song contest. Hon skulle åka dit och leva ett cityliv fullt av självförtroende. Tvivellöst skulle bästa bordet i lokalen identifiera kvinnan när hon klev in med röda tånaglar före. De skulle se: hon är en av oss, ett djärvt stadsdjur på klackar, henne vill vi vara med! Jag skulle vara frank i Frankfurt. Jag ångrade mig så skoningslöst i taxin men tänkte: jag kan alltid ge upp. Jag kan äta mat, titta i mobilen och åka tillbaka till hotellet.Baren låg i ett hörn av ett gammalt hus i en stadsdel som luktade Paris med ögonen. Gatan strösslad med världsvana människor som äter ute varje kväll eftersom livet är för kort för att sätta pengarna i en pensionsfond eller vad vet jag.Puben var fullsatt, bordet som hotellet bokat till mig var en liten bänk längst in vid bardisken. Ensam kvinna i bar söker desperat sällskap. Och sällskap fick hon. Tillsammans med Silas och Thomas fick jag en helt otroligt rolig kväll. Vi sjöng och pratade och tramsade och alla var glada trots att Tyskland kom stensist och trots allt jag satt och tänkte på. De räddade mig ofrivilligt och det var underbart. Nattåg får +++++!Tågutrop på endast tyska får - (Arrogansen!)Munskyddstvång när alla pillar dem upp och ner över hakan eller har dem hängande i örat får -Priserna på mat och dryck i Tyskland +++++Taxichaufförer i Frankfurt får -Hotellreceptionisten på Adina Apartments Westend får +++++ för att hon fixade bord på Pitchers pub som får +++++Nu längtar jag efter fler tågresor ut i Europa, sol ute, sol inne, fri i sinne. Och själ.