Vi får med oss alla barn när vi åker på sommarsemester. Joachim rullar fram vår vita kalasbuss vid öppningen i häcken och säger "In med armarna", stänger och kör. Den här gången söderut. Först fika på Villa Famiglia men de hade mest mat så det blev en sur och onödig avstickare. Alla utom en kom över nederlaget fort. Brömsehus hade fika. Och en vansinnigt fin barnstol som vi inte hade någon användning av. Fika och uthusloppis. På Hanöhus fick han en egen soffa att sova i. För att de andra inte ville ha honom i sitt rum, men det visste inte han. Förfördelad kände han sig icke. Av främmande poolbesökare fick han låna en stor och lyxig badring. Men då fick han fråga själv och det gjorde han. Efter middagen som vi eventuellt pratar om i veckans poddavsnitt så tog vi en kvällspromenad längs en av mina favoritstränder i världen. Hällevik. Varmt i vattnet var det inte, elva grader sa Joachim, men det spelar ingen roll. Några modiga längst ut på bryggan hoppade i och låg kvar. De fick väl kramp och kunde inte röra sig. En strand med tallar så här långt ner. Hur kan något vara så drömskt? Sen gick vi och luktade på Strandvallen. Ni förstår, den stinker guld. Samma arena för fjorton år sedan. 2011 var en fruktansvärd vår och sommar, men tiden med Mjällby är i minnet gult bevarat. Förlåt men jag är inte så imponerad av Kivik som jag trodde att jag skulle vara. Kö till butiken var det också. Vilken gnällfia. Men en rolig gunga hade de! Och sen! Stenshuvud! Förlåt älskade Hällevik men det här var som att vara i paradiset. Som en hundratusenkronorsbiljett till andra sidan jorden men det är bara Skåne. Vad bra jag alltid klipper mina barn som är för små att protestera. Det var tolv grader i vattnet men de kastade sig mot vågorna i en halvtimme. Det var bara förra året jag började med linneskjorta. Det är ju en väldigt bra uppfinning. Badvakten i pappas keps från Friidrotts-VM 1995. Shoppar oss ur huset gör hon inte. Vägen tillbaka var som en etapp i Sagan om ringen. Det är en slags märklig känsla detta att vara i en annan stad, bo på hotell, ta en lyxig dusch med fina produkter, fixa håret, måla ansiktet, kliva i en klänning, för att sedan gå ut. Med sin familj.Alla gånger jag gjort iordning mig med en kompis för att gå ut på stan och leta kul och killar och kalas. Att numera kliva ut på gatan i kvällningen och känna sig lite söt, helt i onödan. Wasted love på mitt fejs liksom. De väntade på mig i vid korsvirkeshörnet. Två esteter och en teknisk. Och sen åkte vi till Ales stenar. Om du ser någon du känner på bilden så ring gärna upp dem och säg att de är idioter. Man får inte klättra på stenarna. Det borde man förstå och gör man inte det så står det på skyltar på två språk. Vuxna hjälpte sina barn upp, vuxna män hoppade mellan stenarna. Det går inte att njuta av Ales stenar när störet är så stort. Vi gick vidare. Här får man stå. Löst underlag i branten ner mot vattnet. Tänk att åka runt i en segelbåt. Men tänk att bråka på en segelbåt och så blåser det inte så ni måste vara ovänner på öppet hav. Och stora havet, och stora sonen. Nu är klockan 23:24 och jag ska gå ner och säga till honom att sluta spela datorspel med sin brölröst. Tits out! Var kom de ifrån? Om ett barn kostar en miljon på svarta marknaden så har jag fem miljoner. Jag är så rik! Det kommer inte synas hur brant och högt och farligt det här är, tänkte jag när jag tog bilden. Det fortsatte att vara vansinnigt kallt i vattnet men vi fortsatte att strunta i det. Ny kväll med snygghet slösad på människor som tycker att jag är ett troll. Här ville vi äta men det var fullt. Barnet som tyckte att min konfirmationsoutfit var hemsk tyckte att det var fel med gula skor till de här kläderna och hon har rätt men jag kan ändå inte se det. Det är svart till gult, visst? Här tog jag en liten paus och bara uppskattade huset. När solen gick ner lämnade vi barnen på hotellrummet och åkte upp till takbaren. Det spelar ingen roll hur man gör, den drinken du inte beställde ser alltid godare ut. Men min var ljuvlig ändå. Livet borde vara så här varje kväll. Jag bryr mig inte om det där som Alfons Åbergs farmor sa om att man måste ha tråkigt för att uppskatta det roliga. Jag till ha takbar året runt. På vägen hem från vår Skånesemester stannade vi ett dygn på Ronneby brunn.
