*Innehåller reklam för Strandflickornas i Lysekil*Jag lånade mammas bil. Pappa tycker att det är så himla miljövänligt att vi har två miljöbilar och att den ena står still. Att låna någon annans bil är supermiljövänligt för då står bilen still hemma och har ett nollutsläpp medan man lånar någon annans. Så säger han bara ibland varje gång. Jag stannade i Jönköping, vid en överregnad parkeringsplats intill en bensinmack med ansiktet mot vattnet, jag vill säga Vättern utan att googla. Jag åt mina äggsmörgåsar och drack mitt kaffe medan bussar och lastbilar körde vågor av vatten över min vindruta. Jag kände mig en smula ratad varje gång. Varför är det så långt till Lysekil och varför visade inte kartan vägen som innehöll färjan? Jag körde väster, sedan norr och sedan söder. Det var minst två väderstreck för mycket. Strandflickorna hade simmat från Lysekil till Nordatlanten för att bärga en av däckstolarna från Titanics vrak. Det tog tre dagar men detaljerna är allt. Först satt jag i en säng och skrev, sedan tog batteriet slut och jag tvingades flytta hit, sen flyttade jag aldrig tillbaka. Och det var historien om den här halvsoffan under Titanics kapten. Ingen satt här, och det var synd men sött. Clara gillar inte pasta, så det fick hon två kvällar i rad. Man får ta med sig små schampoflaskor från hotell, men får man ta med sig vackert målade sidobord? Jag vet inte, för det fick inte plats i väskan. Jag trodde inte att jag skulle hitta ett sånt här hus i Lysekil, men det gjorde jag. Och det låg på vår väg till frukosten, så jag hittade det två gånger om dagen. Frukost med starkt kaffe, precis som flickan vill ha det. Det fanns ägghalvor med majonäs och tångkaviar. Jag kände mig så vegetariskt inkluderad! Vi hade tänkt fråga om de där stenarna. Hur länge de har stått där och syftet, sådana saker. Men vi arbetade på så bra att vi åkte hem utan vetskap. Vinlunch på en klippa stavas finlunch. Hemma. Jag hade bakat bröd! Vi drog tjocka lager pennor och skuggor och täckande krämer och sen tog Clara våra egna pressbilder. Claras klänning var kort men min var kortare, så vem vet vad hon fick syn på här. Sängen var så mjuk att jag blev rädd. Jag förklarade för Clara att om jag hamnar på mage, vilket jag inte får, och gör det i en mjuk säng så vaknar jag som en halvmåne åt fel håll. Men det här var den skönaste sängen jag sovit i. Och inte bara det: jag avskyr hotellakan eftersom de är lena och jag vill ha strävt som torr cava och sandpapper. De här lakanen var lena hotellakan men ändå underbara. Jag förstår inte. Jag vet bara att jag somnade som ett barn och vaknade yngre. Hon släpper in ljuset i rummen, i livet!*Ja, sen körde jag Clara till Göteborg i min miljövänliga bil, kramade hårt och lämnade henne i taxirännan, gjorde en förbjuden U-sväng i centrala Göteborg eftersom jag är en sån där boss bitch, och sen åkte jag hem. Den obligatoriska sitta på stenen-bilden, nu har jag en från klipporna vid Pinneviksbadet.
