Detta inlägg tillägnas den 400 meter långa piren i Międzyzdroje (jag har copy-pastat det där krumelur-e:et, like a boss) Först kommer man till en jättefin park, med ett pianocafé med dresscode (där vi försökte äta middag, men de hade bara drinkar så vi fick göra the walk of shame, trögfattade och slokörande, ut från etablissemanget. Till ljudet av en fantastisk pianist som arbetade hårt med sina dramatiska huvudkast) När man gått igenom parken kommer man till ett stort torg och gamla fina byggnader med restauranger, glass och ett vaxmuseum. Och sedan. Sedan kommer piren. Först en lång inomhusgång med caféer. Sedan själva piren, med hårblås och måsar, precis som det ska vara. Och kärlek! Panorama med pappa. Papparama. Gosse lekte med sanden och ville aldrig gå hem. Pappa ängslades. "Han föur jöu send ej öugenen" "Jaha?" Pappa suckade och himlade med vitorna och smackade med sin mun. Man vill väl inte att bebisen får sand i ögonen, vad är det för fel på mig ellvaurlet taulat? "Oooookej, så småbarn i sandlådor är egentligen livsfarligt?" "ÅH NEJ! JAG FICK SAND I ÖGAT! JAG DÖR SANDDÖDEN!" Död.
