Det finns ett foto i ett av mina album hos mamma och pappa. På en sommarbild sitter jag och två grannbarn på en sten vid en strand. Helt nakna är vi. Och söta. Och i handen har vi varsin juiceförpackning med sugrör. Ibland blir jag förvirrad, är det en reklambild från åttiotalet jag tänker på, eller finns den där bilden i mitt barndomshem? Finns den där fina stunden i ett album i hyllan, med bilden som representerar barndomens dagar på stranden? Med hembakade bullar, moster Evas sandkakor (eller kallade vi dem strandkakor, varför kan jag aldrig minnas rätt?), och så juiceförpackningarna. Men där vet jag att jag minns fel. Juiceförpackningarna hände förmodligen bara den där gången, kanske var det därför någon tog en bild. "Fort, föreviga när ungarna får köpedricka!" Kanske tänkte mamma Anita instagramsnyggt trettio år för tidigt. För allting med prefixet "köpe" var något exklusivt som andra hade. Köpebröd, köpekakor, köpedricka. Alla andra dagar på stranden var det saft. Saft i gammal likörflaska eller saft i sirapsflaska. Men köpedricka. Med ett köpesugrör. Tänk alla dessa småsaker som var lyx när man var ett litet barn. Men nu! Nu kommer Bravo med juice i småförpackningar. Köpe! Och det är så fint, förstår ni, att juicen innehåller bara 100% frukt och inget tillsatt socker. Bara god juice att ta med till stranden, till ängen med filten eller i bilen. För vi älskar alla sirapsflaskan, men det är något särskilt med köpejuice. Man måste inte blanda alla smakerna, men man kan! Livet på en pinne. Livet med en pinne. Någon som är sugen på tropisk frukt?
