Att bli bjuden till grannarna är att kunna sminka sig in i det sista. Tat lugnt. Att bli bjuden till grannarna är att Joachim säger "Nu går jag" och att han sedan faktiskt gör det. När vi ska cykla eller åka bil så säger han "Nu åker jag" men sen gör han inte det eftersom han hellre skulle falla handlöst från ett högt torn rakt ner på ett AIDS-svärd än att dyka upp utan mig. Att folk skulle fråga var jag var och att han skulle behöva säga att jag "höll på" och att han "fick känslor" och körde iväg driven av ångorna av den känslan. Men när det är grannarna som vi delar vägg med, de heter Ida och Glenn eftersom Glenn rimmar på sen, då kommer kommer jag sen. Nu får vi det där orangea igen, sa jag eftersom alla förstår en Änglagårdreferens, men det gjorde de inte. Innan. Innan känslorna. Mina. Ögonen orangea. Färgen i lågornas konturer. Jag ville att lågorna skulle sluka honom. Jag blev rädd för mitt eget raseri. Och det är ovanligt. Raseriet går vid min sida varje dag. Men det här var något annat. Det är bara ett spel, säger ni. Det är som att säga att det bara är ett krig. Ni hör allt om det och annat i veckans avsnitt av Wollin och Clara som finns HÄR
