Sak som precis hände:Jag satt i soffan och skrev när jag fick ett mejl med en förfrågan. Det är något jag kan, något jag till och med är bra på, det är lätt, det kommer bli kul, det kan leda till bra saker, det krockar inte med någonting varken tids- eller värderingsmässigt.Och ändå började jag problematisera. Vad ska olika människor känna kring det här, tänk om det blir problem med resorna, tänk om jag får en allvarlig infektion två dagar innan. TÄNK OM DET KOMMER EN SPIK I FOTEN OCH JAG TAPPAR ALLT SMÖR OCH LANDAR MED ANSIKTET I DET OCH MOBILEN RAMLAR NER I EN A-BRUNN UTAN LOCK OCH ETT RÅDJUR ÄTER UPP MINA TULPANLÖKAR OCH HIMLEN RAMLAR NER OCH ALLA MINA BARN BLIR INKALLADE I ARMÉN SAMTIDIGT. Och så vidare. Men så flög en tanke genom huvudet att jag ska sluta tänka på sådant, och så bara kom den:Jag slog mig själv jättehårt med handflatan över pannan. Jag blev så chockad att jag först inte kunde bestämma mig för att skratta för att det är fel i huvudet eller gråta därför att jag har olösta inre hjärnproblem. Och sen fällde jag ut de styva fingrarna, sänkte dem över min laptop och skrev det här inlägget. Jag tror att det fungerade att slå mig till sans. Det skulle nog inte ha samma effekt om någon annan slog, men vem hade kunnat ana att man kunde smacka sig själv till förstånd. Varför är jag idag år gammal när jag lär mig detta?Nästa gång vi ses är jag bucklig i huvudet och det är bra. Jag möter våren med röda svidande märken, jag älskar det!Jag gör mig frisk, sa lilla Björn. Man ska vara snäll mot sig själv. Förlåta sig själv, tänka på barnet därinne, andas djupt, klappa sig på kinden, behandla sig själv med samma vänlighet och tålamod man erbjuder andra. Men ibland behövs en örfil.
