händer det att Joachim undrar. DÄRFÖR ATT JAG ÄR TRÖTT. Och den som gör mig trött varken vill eller får jag vara arg på. Jag kan inte ens vara passivt aggressiv. Jag har bara att möta hans obrydda blick och tänka "plåga mig mer, snälla." Snälla, ligg på mage och skrik sura ljud som inte säger mig någonting. Det sägs ju att föräldrar kan höra på skriket vad deras barn vill. Men jag har fem barn och jag kan bara identifiera två skrik. Det där någon har slagit halvt ihjäl sig samt "GÅ UT FRÅN MITT RUM JÄVLA UNGE". Så när han missinassen ligger och vässkriker helt osammanhängande, vad ska jag tänka då? Igår var vi ute i exakt tio minuter, medan mina brödkrutonger tillagade sig själva i ugnen. Nu kan han inte längre bada och dricka från fågelbadet. Men han kan åka skridskor, och ramla ihjäl sig. Och det skriket kan jag ju! Älskade radhustomt, som är fin när solen lyser och man klipper bort romantikdödarna tvättställning, rutschkana och studsmatta. Jag vet, man ska inte häckla sitt ansikte, det är det enda jag har och så vidare. Men om jag vänder mig mot kameran mer än såhär så spricker den. Vi tittade på tennis. På kvällen firade vi Joachims farmor som fyllde nittio år. Och här går jag runt och tycker att det är lite jobbigt att bli fyrtio. Jag satt och tittade på tjejernas tonårsprat, alltid högljutt, alltid gestikulerande, alltid SÅ HÄR, samtidigt som jag tittade på Irma där hon satt och lyssnade bland sina blomsterkvastar. "Hur var du när du var tonåring Irma?" frågade jag. "Det minns jag inte, jag har glömt allt", svarade hon. Hon berättade sedan om hur en av hennes systrar jagade henne med en käpp. Oförrätter levererade av syskon, finns det något som etsar sig fast hårdare i hjärtat? Tydligen inte.
