Vet ni, jag trodde att saker man simmar över skulle få igång er. Jag älskar när jag känner er en smula. Lik skrämmer flest av er. Och det skrämmer mig. Att vi inte är lik(a) Och: Vrak är värst. Det spelar ingen roll om det finns hundra ledsna sjömän som dog av drunkningsångest på den där båten. Det är ett båtlik och lik av båt trumfar lik av man. Och vet ni vad som trumfar lik av båt? LIK AV FLYGPLAN. Konturerna. DET FINNS INGET SOM JIDDRAR MED MIN SINNESFRID MER. Jag får ont bakom det hårda mellan brösten när jag tittar på bilden. Det hjälper ju inte direkt att det här flygplanet hittades av en slump. Liksom, märkte de inte att det saknades i luften? Var det verkligen ingen på flygplatsen som väntade? Och titta på detta. Om man bara tittar på bakstycket som sticker upp så är det "tralala, där är en del av flygplanskropp byggd av flygplansskal, den är torr och allt är bra, inga konstigheter." Men så fort man ser delarna under vattnet så är det skräck och "sitta med huvudet mellan knäna och gunga." Jag vill lägga min hjärnsubstans i en burk och titta på den. Jämföra. Hur ser hjärnan ut när man tittar på torrt flygplan och hur är den formad när man tittar på flygplanskött grumligt färgat grönt av vatten? Jag tror inte att det finns någonting som Anders Tegnell skulle vara rädd att simma över. Det måste nog vara hög sannolikhet, finnas mängder med evidens och så vidare. Men jag tror att alla lik som ingen har hittat ligger i havet. Och det blir ett par stycken över tid. Och tänk på alla båtar sedan båten uppfanns, det är ju inte som att båtar försvinner någon annanstans. Att man tappar dem i skogen, lägger dem i fel jackficka eller lägger undan dem i klädkammaren när man inte använder dem längre. Alla båtar som inte finns längre ligger på havets botten. Det är där båtar dör. Och visst, hav är stora, men inte så stora. Och tänk. Tänk på detta. Tänk att du åker en bit ut till havs med någon du tycker om. Ni friseglar eller vad det heter när man inte kastar ankar. Ni dyker i från aktern (Gud som jag droppar båtnames) ner i det glittrande vattnet. Så ljuvligt. Ni sätter er i fören med näsorna mot solen, ni har det så bra. Du dyker i en sista gång innan ni ska vända hem igen. Du simmar en bit ut från båten och när din vän ropar på dig simmar du tillbaka och känner då ATT EN MAST KITTLAR DIG PÅ MAGEN. Paus för er att rygga bort från datorn och dra efter andan. En bubblare i sammanhanget, som tangerar att bli petad på magen av mast av vrak: att mitt i dyket öppna ögonen och se vraket precis innan man klyver ytan. Vet ni, nu mår jag dåligt. Nu måste jag tänka på feta nakna bebisar i baljor med centimeter djupt fingervarmt vatten. Och medan jag gör det så kan ni läsa veckans kolumn. Den finns HÄR
