Häromdagen satt jag på biblioteket och skrev. Joachim var pappaledig och jag saknade min bebis så mycket att min näsa tydligen blev smal (?) Iklädd min tröja som jag köpte till 2017 års gravidmage satt jag och betraktade alla förtidsröstare som köade för att lägga sin röst på något slags trivsamt parti. Plötsligt kom en man i 68-årsåldern fram och böjde sig över mig. (Jag vet att han var i 68-årsåldern eftersom han sa att han var 68) Mannen började prata franska. Snabbt. Jag ville svara med allt jag kan på franska. Som att jag parrl fransé och vollevo och che vodrä och allt sådant. Men jag sa bara "No" (vilket betyder nej) Sen började mannen prata svenska. Han berättade att han är god vän med en gammal kollega till mig. En kollega som gillar mig och alltid talar gott om mig. "Han älskar det du skriver, men jag tycker att det är goja", sa mannen. Och jag bara satt där och log och var trevlig. Eftersom han var trevlig. Fast det var han ju inte. Det här har hänt ett par gånger genom åren och jag blir alltid lika förbryllad. Hatmejl och kritik kan jag förstå. Men varför går man fram till en människa, som sitter för sig själv på ett bibliotek, för att berätta att man inte gillar det man skriver. Med ett leende. Ni anar inte hur trevlig jag var mot den här personen, som för övrigt slutade vår lilla tête-à-tête med att förfasa sig över detta med metoo, att det verkligen har gått för långt. "Äh, sluta nu, det tycker ju du med", sa mannen och gick. Nästa gång tänker till en extra gång innan jag klär mig i tröja med ord. Så sammanfattningsvis, mannen älskar sig själv så mycket att han kom fram till mig bara för att: Visa att han kunde tala franska Kände min kände kollega Bodde granne med honom Var MYCKET god vän med honom Förolämpa mig Berätta att metoo har gjort att man knappt vågar ge kvinnor en komplimang, men det "gör han ändå". Inte mig då, men andra kvinnor. Och kanske inte nödvändigtvis komplimanger om sådant de skrivit, kanske något om att de har en fin blus och sådana saker.
