Utflykt i skogen som tar vid där vårt hus tar slut. I ena riktningen. I andra riktningen finns motorvägen där Hanna susar förbi BEEP BEEP-style på väg mot Öland. Jag hittade en videkiss men ingen videbuske. Hur kan det vara? Det kan man inte veta. Jag gjorde som det är lag på att göra om man råkar en videungsbebis i skog och mark: drar den över läpparna ett par gånger, för det är så man känner dess lenhet bäst. Våra sönderdiskade fingertoppar räcker inte, oskuldsfulla läppar ska det vara. Mmm kiss me again videkiss. Jag brukar säga till mig själv att ögonbrynen är min största tillgång. Men nu inser jag att jag är ännu sötare när jag döljer dem! Men sötast av alla, är han. Att träden i skogen inte bara spontanföll när han gick förbi med sitt lilla fejs. Vi tittade i ett rör under cykelvägen och ropade till varandra. Sen hittade han en ensam krokus som han plockade och försiktigt la ner i sin ficka. Väl hemma hällde vi vatten i en äggkopp, och nu står krokusen på hans rum. Ja, så kan det vara i skogen när man vädrar barn och morgonluft.
