Jag skulle lägga mig tidigt på måndagen, det skulle jag. Att rena sig själv genom att somna i lämplig tid, är det inte livets steg nummer ett, så säg? Men så insåg jag att allt som är gjort av tyg i hela vårt hus är smutsigt. Alla kläder, alla soffor, alla gardiner, alla grytlappar. Och om någon ska ha rena underkläder på tisdagsmorgonen så får jag börja strössla in grejer i visphålet en trappa ner. Runt midnatt var jag halvklar och gick och la mig. Naken. Utan täcke. Med vattenflaska som jag sprejade ner kroppen med. Arg som en sockergeting som har doppat gadden i fel hål. Ställde klockan på 06:45 men vaknar klockan 07:10 eftersom jag tydligen hade ställt in tiden på läggdags. Varför behövs en läggdagsfunktion i en smartphone? Vem behöver läggdags? Ja, okej, jag. Tvättade långhåret i en halv deciliter barnschampo och rafsade fram skolkläder ur torktumlaren. Torktumlare är a bit of a stretch förstås. Tumlare kan den få heta. Kläderna hade blivit färdiga fortare om jag hade kommenterat dem torrt. Här går vi. Barnen börjar: Treårsavdelning. Första klass. Sexan. Gymnasiet. Sista året på gymnasiet. Som jag sa när mitt femte barn var nyfödd och jag satt med hans varma röda huvud i mina händer: "Jag känner så mycket kärlek!" Jag känner så mycket kärlek och så mycket stolthet och så mycket PIRR. Det är som om allt händer mig, men ingenting händer mig. Jag sitter där jag sitter och lever genom dem, som en loser. En lycklig loser. Seså, till skola vi gå. Åh platta ryggsäcken med ingenting i! Jymjasiet. Och så har vi ju henne. Kumas Mona! Dags att börja förskoleklass. Alla bara börjar och börjar och blir äldre och utvecklas. Radien kring mig vidgas.
