Övermodet som präglar mitt föräldraskap: "Att hämta några extra barn från fritids är inte jobbigt, bara roligt." Jag vill ha huset fullt av ungar. Det ska skramla och bullra och skrikas och skrattas. Det där "åtråvärda stöket", jag vill ha det. Det ska bara pågå i ett annat rum. Och det är så otroligt svårt att få till. "Hur många våningar har ert hus?" "Två, om man räknar källaren, jag tror att de andra ropade på dig från just källaren." "Vad kostade ert hus?" "Det var billigt, trots att det är stort och har en källare. Jag tror att någon ropade på dig från källaren." "Hur många barn har du?" "Fem. Jag tror att ett av dem ropade på dig från källaren." "Kan du lära mig att spela piano?" "Kanske en annan dag. Ska du inte gå och se om du hittar ett annat roligt instrument i källaren?" För man vill ju vara trevlig och artig med andras barn. Särskilt när det handlar om väldigt snälla och artiga barn. Andas in genom näsan, ut genom munnen. Tänk goda tankar och var tacksam. När du är gammal så har du bara väggen att se på medan du sitter och lyssnar på din egen tinnitus. Bär ditt stök och dina tusen frågor som den sista droppen vatten.
