Det är inte jobbigt att ha fem barn. JO DET ÄR DET. Men sen är det inte det. OCH SEN BLIR DET JOBBIGT IGEN. När det är tisdag förmiddag och han sover sin förmiddagslur och jag går runt som Eva Longoria i kattmatsreklamen i mitt hem. Svalt och tyst och friktionsfritt är livet då. Och sen när klockan är 17:03 och jag försöker ta hand om bebis som äter jord, har ropat ut skärmfritt, peppar tonåringar att plugga, plockar plock, byter bajs, spelar Piratspelet med femåringen och nioåringen lagar maten men behöver hjälp. Då är det överväldigande. Såhär var det igår och jag har redan glömt alla känslorna. Och nu är det tyst och förmiddagslur igen. Jag sitter i soffan och skriver framför tyst teve. Vi tog en promenad till Ikea igår för att leta efter en matta till ett barnrum eftersom dörren inte kan stängas utan att mattan korvar sig. (Någon som vet var man hittar en extremt platt och tunn men samtidigt styv matta? Alternativt: finns det någon som vet hur man får upp en dörr som slickar för nära golvet?) Den där troskanten. Jag känner så mycket ömhet inför min egen person när jag ser den. Den är så mänsklig den där troskanten. Ingen kan vara självgod när alla kan se exakt vilken trosmodell man föredrar. Åh, troskanten. Den här sängen ska du inte få. För i vår familj har alla barn haft samma spjälsäng och sedan samma utdragssäng. Tredje generationen sovare är ni. Men man kan ju alltid prova lite. (Och den där lådan med hjul, varför såg jag inte den när jag tog bilden?)
