Underbar lunch inträffade här igår, ett kuddkast från Jasminas och Mårtens soffa. Ni bara vet att ni kommer fråga mig var de har köpt den. I en perfekt värld skriver någon att mattan är alldeles för liten, men vi lever inte i en perfekt värld och det innebär att den kommentaren bara skulle komma om detta var mitt vardagsrum. Nu är det Jasminas och då är det av någon anledning helt rätt. Schack matta, så känns det. Olika mattstockar, så är det. Jasmina lagade vad jag vill kalla asian fusion. För det här är min blogg, och vill jag låtsas att jag känner igen asian fusion är när jag smakar på det så gör jag det. Hon hade gjort spagetti av morötter och squash och serverade detta med borlottibönor och en asiatisk sås och (pass på för fusion!): hummus! "Jag låtsas att squashen är spagetti", sa Jasmina. Och jag låtsas att pasta är grönsaker. För pasta är det tråkigaste som finns. Pasta är bara den där kokta degen man måste äta för att få såsen och gegget och bitarna. Det goda. Pasta är ett jobb. Särskilt penne. Varför vill man äta tjocka rör av studs när det finns så mycket annat gott. Jag har ingenting emot kolhydrater, förutom när de smakar kolhydrater. Och det får mig att tänka på ris. Som jag inte heller gillar. I ett försök att vara snäll så diskade jag upp ett par saker i köket. Bland annat en vasliknande plastmojäng som Jasmina hade använt för att göra sin grönsaksspagetti. Ner med fingrarna i det svarta hålet där jag pillade upp två söta snitt i tummen ur vilka det kom blod. För kan ni tänka er, det är inte en god idé att diska knivblad på rad med fingrarna. Och när Jasmina la ett vackert katt och hund-plåster över såret så insåg jag att jag inte hade startat om parkeringsappen. Jaha, skuren i huden och lapp på rutan. BRA DAG. Men när jag kom ut så var rutan tom. Och det var väl bra på ett sätt, men på ett annat sätt: jag har börjat se alla mina nära ögat-parkeringar som en lukrativ sidosyssla. Och nu ska jag laga mat till barnen. Mot min vilja, mot deras, mot naturen. Av tvång. En fruktansvärd följetong.
